Arvikafestivalen 2010 – oavkortat

Grundmaterialet till rapporten från Arvikafestivalen 2010. Den redigerade versionen finns här.

Min publicerade version finns här:

Ovanligt trevligt i Arvika

Den långa är längre. Och med bilder:

Äntrade Arvika till tonerna av Timo Räisänen. Utanför bilen. Innanför var det med all säkerhet ”Roscoe”. Sommarens låt.
Efter lite normal halvförvirring tog vi oss in till ett helvetiskt kvavt festivalområde, och vår första spelning; Johnossi. Skadat bra, även om nämnda kvavhet ”tvingade” in oss i öltältet bredvid. Tält förresten, vi övergav planerna på att sätta upp vårt eget rätt snart efter att vi kommit till parkeringen. Så, det blev att bilcampa. Lagom mysigt läge mellan en fabrik – modell öst – och lite skog och ett värmländskt fält.
På vägen ut tog vi en titt på Juliette Lewis på största scenen. Där passade hon sisådär. En svettig Platenskällare hemma i Linköping var en mer lämplig inramning. Minst sagt. Vi gick vidare. Bort mot bilen. Vin och uppblåsning av luftmadrasser, innan vi gick tillbaka för en bit skitstark taco, och [Ingenting] i tältet. Hamnade åter i ett öltält. Nu med några ärkevärmlänningar som bordskamrater. Pratade och fick se en bild på Pölsa. Regina Spektor i bakgrunden. Helt ok. Sen en minisväng till tältet igen och Robyn. Lämnade och gick mot Kent på stora scenen. Ok igen, men de kan nog aldrig bli mer än så för mig.
Att sova på luftmadrass i bil kan vara en rätt jobbig
(ljudlig)
historia.


Torsdagens snyggaste väska


Delar av Kents publik fick spärras in


Vår campinggranne, fabriken

Inledde fredagen med att inte göra någonting alls. Tog en sväng till campingen och konstaterade att vi nog gjort rätt val som bodde i bilen. La oss ner och halvdäckade på gräset.
In på området för en skvätt Deportees, följt av någon sorts standup på den obligatoriska ”perfomande-scenen”. Typ. Men rätt kul (DIVERSE GODSAKER!). Sen slapp vid bilen, innan Markus Krunegård äntrade stora scenen. Förmodligen en av de gladaste spelningarna. Därefter Göteborgskt svårmod á la Hästpojken. Skitbra. Och ”Ett bättre djur” är kanske årets tredje bästa låt. Klämde in Takida, följt av Dennis Lyxzén och Invasionen, innan det blev obligatorisk återhämtning vid bilen.
Återvände till In Flames. Som självklart inte kunde låta bli att låta bli att spela en endaste liten sketen låt från sina fyra första skivor. Dumma dem. Fortfarande en skitbra spelning, men jag tjatade nog rätt rejält på hemvägen om just de där fyra första skivorna.
Somnade till Miike Snows ”Animal”.
Att sova på liggunderlag i bil kan vara en rätt jobbig
(hård)
upplevelse.


Markus Krunegård


Kvällsmat. Gjorde ett bra intryck på langos-försäljaren. Eller nåt.

Lördagen så. Tack vare bilkörning en 100% nykter historia. Och enormt regnig. Som tur var var de två första spelningarna vi skulle på inne i Apollo-tältet. Alltså hyfsat torrt. Oskar Linnros först – snyggt, och sen Hypocrisy – hårt.
(Warpath!)
Därefter slappande i bilen, som mynnade ut i sömn. Och till slut ett beslut att försöka undkomma leran och ta sig upp från parkeringen. Efter att ha fått hjälp från tre festivalveteraner, och två Arvikaveteraner kom vi upp. Jävlar vilken tur, kan man sammanfatta det med. När vi senare lämnade själva festivalområdet möttes vi av beskedet ”parkeringen stängd” på grund av lera.
Såg Volbeat innan vi gick tillbaka för att nattpreppa bilen.
Sen kom Pete Doherty.
Och jag log säkert lite fånigt åt hur jäkla bra det var. Tredje gången för mig. I och med efterspelet med Pete sittande vid scenkanten i en halvtimme efter spelningens slut, landar den på andra plats i konstighet av de tre.
Att sova på liggunderlag i bil två nätter i rad kan vara en jäkligt jobbig
(skitjobbig)
upplevelse.


Mycket regn blev det


Tägtot


Besegrade leran


Babyshambles

Lämnade Arvika vid sjutiden på söndagsmorgonen. Sen följde en lång roadtrip fylld av The Clash, Roscoe och Thåström.

På det hela en mycket trevlig festival!

/ Andreas Homanen

Ett bra partyband

D-A-D

2009-04-02

Linköping, Konsert & Kongress, Garden

Publicerad i Corren och NT 2009-04-04

Klockan är kvart över nio och fyra danska herrar letar sig fram genom dimman och öldoften inne på det välfyllda Garden. D-A-D är i Linköping för den tredje av sina fem Sverigespelningar på Monster Philosophy-turnén. De inleder i högt tempo, och det är omöjligt att inte bli på bra humör av en sådan överdos av klassisk rock.

Numera 20 år gamla ”Jihad” låter faktiskt betydligt fräschare än så och det ser ut att bli en riktigt lyckad kväll. Garden känns lätt lite stort och ödsligt under konserter, men danskarna lyckas faktiskt skapa något intimare.En bit in i spelningen saktar de in något, vilket inte alls skadar då de har en mängd bra, lugnare låtar att välja bland. Inte minst den tunga och stämningsfyllda ”Nightstalker” från senaste skivan.

Några som inte tog det lugnt över huvud taget var kvällens förband, Ammotrack. De visade prov på stor energi, men spelningen led något av att huvuddelen av D-A-D-fansen gjorde sitt bästa för att bygga upp nämnda öldoft under tiden. Stämningen i publiken var dock god och de flesta verkade ganska lyckliga över att vara där. D-A-D är verkligen ett bra partyband.Efter den lugnare delen kör de vidare outtröttligt, och med tanke på att de härstammar från en svunnen era i musikhistorien är det kanske lite förvånande att de orkar. Klassiska spår blandas med nyare material genomgående, och det funkar väldigt bra som helhet. De visar definitivt att det dröjer ytterligare ett tag innan Volbeat får regera helt själva på den danska rocktronen.

Andreas Andersson

Arvikafestivalen 2010

P1050015

Arvikafestivalen

15-17 juni, 2010

Publicerad i Corren, Norrköpings Tidningar och Uppsala Nya Tidning

Arvika, som ska vara allehanda svartklädda musikälskares sista utpost, känns mot den bakgrunden förvånansvärt mycket som en vanlig festival i år. Dock en ovanligt trevlig sådan.

På torsdagen välkomnade Arvika besökarna med hällande regn, som övergick till en kvävande hetta. Johnossi trotsade vädret och gjorde en bejublad spelning i Apollotältet. Att döma av hur mycket folk det var utanför, är de på god väg att ta sig upp bland de riktigt stora banden i Sverige. Torsdagskvällen dominerades annars av Robyn och Kent, som stod för två rejäla urladdningar, även om de var av skiftande slag.

Vädret var betydligt soligare under fredagen, och prinsen av Peking, Markus Krunegård, utnyttjade inramningen och visade att han hör hemma på festivalens största scen. Hästpojken fortsatte eftermiddagen med en rejäl dos av det göteborgska svårmod som de är så bra på. Fredagens huvudband In Flames gjorde en storartad spelning, även om det var tråkigt att de bara spelade en låt från sina fyra första skivor. Fyrverkerierna är dock väldigt imponerande.

Lördagen inleddes med mera regn. Festivalens hårdaste bokning, Hypocrisy, lyckades dock skrämma bort det för ett tag med sin krossande metal. Danska Volbeat är betydligt mer lättsmälta, och stod för en de mest välbesökta och energifyllda spelningarna. Framåt kvällen fick festivalens stora fråga sitt svar; Babyshambles dök verkligen upp och intog Vintergatanscenen endast tio minuter sena. Och de var riktigt bra! Inte minst den smått kaotiska finalen med ”Fuck Forever”. Tyvärr finns det nog en viss risk att framträdandet överskuggas av efterspelet – det är inte varje gång en artist kommer ut och sitter kvar på scen i en halvtimme efter att konserten är slut, i syfte att undkomma polisen.

Stämningen på festivalen var riktigt bra, med en bra blandning av publik och artister. Även om Arvika kanske inte längre är de svartkläddas främsta bastion, så är det definitivt en av Sveriges trevligaste festivaler. Särskilt i Hultsfredsfestivalens frånfälle.

Andreas Andersson

Volbeat trotsar regnet

Publicerad i Corren 130630

Danskarna i Volbeat tronar tämligen ensamma på rockabillymetal-tronen sedan ett par år tillbaka, och de har en given plats hos sina fans – spelningen på Bråvallas största scen är välbesökt. Och det spelar ingen roll att regnet öser ner – de flesta stannar troget.

Sedan är inte bandet helt spännande alltid. De maler på och gör inga misstag, men det mesta låter likadant. Att det sedan finns visst sväng i låtar som ”Maybelline, I Hofteholder”, och att Michael Poulsen besitter en mäktig stämma som verkligen kommer till sin rätt ikväll i den dramatiska ”Hangman’s Body Count”, räcker inte till att lyfta Volbeat hela vägen.

/ Andreas Homanen