Magnus Uggla
2012-07-24
Vadstena, Vadstena Slott
Betyg: 3/5
Publicerad i Corren 2012-07-26
I Stefan Wermelins briljanta genomgång av den svenska musikhistorien ”Livet är en fest”, finns det ett avsnitt där Tomas Di Leva berättar om sitt första möte med Magnus Uggla på en fritidsgård 70-talet. Uggla framstår där som en närmast mytisk varelse från yttre rymden. Den Uggla av 2012 som ställer sig på scen på Vadstena Slott på tisdagskvällen är ganska långt därifrån. Han känns idag mer som ett konstant och orubbligt inslag i det svenska musiklivet, som har svårt att uppröra någon fortfarande.
Vadstena Slott är fyllt av lagom loja semesterfirare i alla åldrar, ihop med en trogen Uggla-hejaklack längst framme vid scen. Och i och med att det i stort sett är den första någorlunda varma julikvällen i år, är det verkligen upplagt för en toppenkväll.
Kvällen inleddes annars av Uddevallas Thomas Stenström. Hans halvtimmesspelning är inte helt originell (ensam man med akustisk gitarr blir sällan det), och mottagande från den Uggla-svultna publiken är svalt.
Magnus Uggla inleder med att kasta sig mellan ytterligheterna i sin karriär. Från den vedervärdiga ”Bara jag får komma hemifrån” till 70-talsdängan ”Vittring”. Spelningen går vidare med tvära hopp i Ugglas imponerande långa karriär. Känslan från den senare, och långt mindre intressanta, delen av den dominerar dock. Både arrangemangen av låtarna och Uggla själv känns oinspirerade, och samspelet med publiken inskränker sig till lite handklapp.
Då är det lite extra kul att det är den nya ”Leva livet” som rycker upp spelningen, och anger tonen med ett högre tempo ända in i mål. Det bjuds på hela sju extranummer. ”Vår tid – 1977” står ut som kvällens största stund. Tyvärr slarvas ”Varning på stan” bort något, när Uggla med band visar att vissa 70-talslåtar verkligen inte mår bra av att få en 10-talsbehandling. Publiken torde dock ha glömt det fort med avslutningen ”Jag dansar aldrig nykter” och ”Kung för en dag”, då Vadstena Slott fullständigt briserar i übersvennebananighet. Sammantaget var det ojämn, men lyckad sommarkväll, med bland det svenskaste som finns på scen.
Och om det är några som Uggla fortfarande upprör, så är det måhända vissa recensenter som anser att han uteslutande borde spela material från sitt 70-tal. Och det är ju kanske tur att de är i viss minoritet.
/ Andreas Andersson
Andreas Homanen 