Gus Ring – ’Will I be alone for the rest of my life?’

Gus Ring – ’Will I be alone for the rest of my life?’

Betyg: 4/5

 

Gus Ring torde vara en av Linköpings mest aktiva musiker för tillfället. Efter ett år med soloskivan ”Boredomtapes”, debutskiva från Siberian och livespelningar med detsamma plus Soundmeds, så kommer nu EP:n ”Will I be alone for the rest of my life?’. Eller ’singel’ kanske är en mer rättvisande beskrivning då den består av två låtar plus ett intro.

Den går i samma stil som ”Boredomtapes”, med finstämd akustisk pop. Möjligen är det än mer avskalat nu. Vilket passar bra då Gus Rings sång känns betydligt mer avslappnad här. Och mer i synk med musiken.

”Will I be Alone for the Rest of my Life” är ett perfekt litet höstackompanjemang.

 

/ Andreas Homanen

 

”Will I be Alone for the Rest of my Life” finns att köpa och lyssna på nedan:

 

Gus Ring – ‘Boredomtapes’

Gus Ring – ‘Boredomtapes’

Betyg: 4/5

 

Vissa röster är gjorda för ett hårdare framförande. Används dem till annat kan det ofta låta ansträngt. Eller bara fel. Men i vissa fall skapas en skön kontrast av att det hårda hålls tillbaka av en lugnare omgivning. Anthrax ”Bare” är ett av de bättre exemplen. Efter en skiva fylld av energifylld (och lysande) radiometal där John Bush gör en bättre sånginsats än på något annat som Big 4-banden släppt – fylls skivan av denna vackra ballad. Det hörs att sången inte riktigt är på hemmaplan, men det gör bara gott för känslan i låten.

Gus Ring sjunger vanligtvis i två av de hårdare Linköpingsbanden Siberian och Soundmeds. Sången där är relativt tradionell metalsång, vilket Gus verkligen behärskar. Men hans solodebut ”Boredomtapes” inleds med den akustiska titellåten. Och sedan fortsätter det i samma stil. Vilket är precis vad rösten behöver för att få rätt ansträngdhet. Om det sedan verkligen är ansträngt är en annan fråga – den sköna skevheten mellan rösten och omgivningen finns där hur som helst. Och gör ”Boredomtapes” till en upplevelse cirka 100 gånger mer intressant om den sjungits av någon med en röst mer traditionellt synkad med det akustiska.

Gus Ring förklarar själv ”Boredomtapes” så här: ” The purpose of this project was to not think so much. Just make music purely through only me, with no expectations or thoughts of what anyone else would think of it. Just having loads of fun and putting all of my love for playing and making music into it.”

Spontant låter det som ett typiskt projekt som havererar i brist på styrsel, eller av för många eller för få idéer. Men så är verkligen inte fallet med ”Boredomtapes”, utan det är en väl sammanhållen skiva. Hits finns inte riktigt, även om vissa låtar står ut. Titellåten låter som en väldigt typisk låt i en amerikansk halvalternativ film – tänk ”Garden State” eller ”Juno”. Och avslutande ”You Deserve So Much More” är riktigt vacker. Men framförallt handlar det om en skön skiva att ta in i sin helhet.

”Boredomtapes” släpps 28 juni via Gus Rings bandcamp-sida, gusringsounds.bandcamp.com.

/ Andreas Homanen

Veckan som kommer – 13

Riktigt fullspäckad vecka…

 

Måndag, 24 mars

Linköpings största pophopp Pilotsonen släpper sin första EP. Håll utkik på Spotify. Är de i närheten av vad de presterade med ”Fem miljoner hjärtslag” så ligger de bra till för platsen som veckans mest spelade.

Fredag, 28 mars

Doom har storkväll med Corroded, Refuel och Sleeping with Liars.

Corrosion of Conformity intar L’Orient. Förköp på Bengans och Tickster.

Simian Ghost spelar på NH i Linköping. Jag har verkligen ingen koll på dem, men att döma av beskrivningarna och hypen torde det kunna bli kul. Inget förköp.

Märvels ”Hadal Zone Express” släpps. Det har hunnit att gå ett tag sedan jag lyssnade på den i samband med recenserandet, så det ska bli kul att höra igen. Och du får inte missa den.

Lördag, 29 mars

Raubtier besöker LInköping och L’Orient. Jag har sett dem vara allt från småtrista till helt fantastiska – förhoppningsvis är de taggade nu med tredje släppet ”Pansargryning” i bagaget.

Linköpings svar på Khoma – Soundmeds – intar The Crypt.

Söndag, 30 mars

Tomas Ledin kommer till Konsert & Kongress. Jag kommer inte att vara där, och jag har inte hört folkmusik-varianten av Tomas – men förutsättningarna borde vara bättre än de normalt sett är.

Gamlingarna i UFO spelar i Jönköping. Hade planer på att åka dit, men blir till att stanna hemma i lugnet.

Showcase lockade mycket publik

Showcase LKPG

2014-01-24

Linköping, Konsert & Kongress, Backstage/Studion

Publicerad i Corren 2014-01-27

Efter ett 2013 som avslutades med det triumfatoriska segertåg som stavades Ghostturné, har onekligen Östergötlands musikscen en del att leva upp till. En bra skjuts gavs på fredagskvällen med Showcase, som är ett projekt för att lyfta fram akter och hjälpa dem nå utanför replokalen. Förutsättningarna var goda med mycket publik som hittat till Konsert & Kongress.

Em & Her Music inleder. Hon rör sig i Regina Spektor-trakter med en vacker röst och ett piano i främsta rummet. I sättningen finns även en cellist som skänker en extra dimension till liveframträdandet. Lone Silver Lining är näst ut och spelar en gitarrtung rock, som tyvärr spretar väl mycket. Samtidigt finns det många lysande delar och en begynnande, mörk stämning, att om någon tvingade in bandet i replokalen ett halvår – så är jag säker på att ett smått lysande band kommit ut på andra sidan.

Att Pilotsonen gör sin allra första spelning någonsin är svårt att tro – de är samspelta på imponerande sätt. Musiken är dansant, traditionell svensk gitarrpop, som kryddas med en sångare med klara Love Antell-drag. Spelar de som de gjorde på fredagskvällen har de alla förutsättningar att verkligen lyckas.

Paint Everyday Orange var ett av förra årets mer omskrivna lokalband. Nu börjar de bli så pass varma i kläderna att de likt ikväll kan ta ut svängarna mera live, som under lyckade ”What you have to say”. Halvvägs in i kvällen går Amanda Ekstedt upp på scen. Förutom sitt piano har hon med sig ett fullt band och tillsammans skapar de ett vackert och stundtals storslaget poplandskap. Ihop med Amandas fantastiska röst blir det en av kvällens främsta stunder.

Marx Gallo & The Captions och Lilerik står för de mest udda genreinslagen med sin reggae respektive hiphop. De drar inte fullt lika mycket folk till scenen, men båda gör ändå ett helt ok framträdande. Zebastian Swartz håller sig till den gitarrbaserade poprocken, om än med ett särdeles stort anslag. Det fungerar skapligt live, och med lite mer putsning kan det bli riktigt intressant.

Intressant är definitivt Systemet med sin synth på skånska. Det är dansant och de får ett plus för sin videoanvändning i framträdandet. Soundmeds avslutar kvällen och har något svårt att nå fram med sin relativt svåra hårdrock. Men de är samtidigt så pass bra att de måste räknas till ett av de mer lovande hårda banden vi har.

Tio band på en kväll är mycket att ta in, men det står helt klart att Östergötland är fyllt av bra band och artister som verkligen förtjänar en karriär utanför de där replokalerna.

/ Andreas Homanen

Em & Her Music

Em & Her Music
Lone Silver Lining
Lone Silver Lining
Pilotsonen
Pilotsonen
Paint Everyday Orange
Paint Everyday Orange
20140124_214037
Amanda Ekstedt

Veckan som kommer – 4

Efter ett par veckors stiltje drar konsertsäsongen igång rejält.

Onsdag 22 januari

Japanska Church of Misery och Ocean Chief inleder L’Orients konsertsäsong.

Fredag 24 januari

På Babettes gör Christian Kjellvander ett framträdande.  Konsertstart 1930.

Showcase LKPG visar på Backstage upp några av de mest intressanta lokala akterna att hålla koll på framöver; Amanda Ekstedt, Lilerik, Systemet, Paint Everyday Orange, Em & Her Music, Pilotsonen, Lone Silver Lining, Marx Gallo & The Captions, Soundmeds och Zebastian Swartz.

Lördag 25 januari

INVSN spelar på L’Orient.

Söndag 26 januari

Kvelertak intar Dynamo i Norrköping. Det här kan bli riktigt jäkla bra.

Pyttepublik hörde tråkigt band

Soundmeds
Soundmeds

Isobel & November, Reveries, Soundmeds

2013-09-27

Betyg: 2/5

Publicerad i Corren 2013-09-30

Ingen kan anklaga Isobel & November för att vara lättillgängliga; musikens känslospann går mellan ångest och dysterhet. Sedan har de inte lockat så mycket folk till L’Orient på fredagskvällen heller. När de sätter igång räknar jag till strax över tjugo personer. Så, de har ingen lätt uppgift att ta sig an. Men deras största problem är att både musiken och bandet själva är alltför introverta. På skiva är det inget problem, men live blir det mest småtråkigt. De repetitiva ”Passion” och ”Yeshua” är små krevader av tyngd, men det hjälper inte alls för helheten.

De lokala förbanden Soundmeds och Reveries är desto mer intressanta. De förstnämnda bygger mycket på kontraster mellan det finstämda och rent riffande. En vanlig fälla för sådana band är att de glömmer bort melodier och bara hoppar mellan malande och planlöst plinkande. Soundmeds klarar sig bra från detta, och lyfter sig stundtals upp mot genrens mästare Khoma. Avslutande ”Flocks” är också imponerande furiös. Så pass mycket att det knappt verkar som att bandet själva vet vart den ska ta vägen.

Reveries får, sin förbandsstatus till trots, äran att avsluta kvällen. Deras spelning kantas tyvärr av diverse smått tekniskt strul, och det märks att de är frustrerade. En förkyld sångerska i Alice Axinder gör inte saken lättare. Hon och bandet reder dock ut det mesta fint ändå och Reveries får fram sina känslosamma poplåtar som strös med, emellanåt relativt hårda, gitarrpartier. Och i ”Tip of your tongue” gör de kvällens lätt bästa låt.

/ Andreas Homanen

Isobel & November
Isobel & November
Reveries
Reveries