Rockbar avslutades på bästa sätt

Märvel

2012-05-31

Linköping, Harrys (Rockbar)

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2012-06-02

Innan uteserveringarna fullständigt kvävt allt annat uteliv i Linköping över sommaren, gjorde Rockbar på torsdagskvällen en sista ansträngning att ge Linköpingsborna något riktigt kvalitetsfyllt. Och hur avslutas denna era på bättre sätt än att låta Märvel inta Harrys källare?

Kvällen inleds av Black Belt, som kör ett tungt 70-talsdoftande set. Är världen någorlunda rättvis (och det finns något kvar av den retrovåg som svepte över rock-Sverige förra året), förtjänar de ett smärre genombrott.

I och med inledningen av senaste skivan ”Warhawks of war”, har Märvel fått en given intro-låt i ”Hello”, och den får inviga även kvällens spelning. Det är en enkel, men effektivt bra punkrocklåt som sätter standarden snabbt. ”Thunderblood heart” från skivan med samma namn, för övrigt ett av senare års mest underskattade släpp från ett svenskt band, fortsätter i samma stil.

På det hela är det inte särskilt mycket variation, men varför egentligen? Märvel gör sin grej väldigt bra. De blandar material från sin nu tioåriga karriär, och bjuder bland annat på nya singeln ”Metalhead”. Det som dock står ut mest är singelns b-sida ”Ambassador of fantastic”, som har klara hårdrocksinslag. Bäst är definitivt ”Goddess on the loose”, där punkrockattacken får sällskap av lite sväng också.

Och nej, det fanns inget bättre sätt att avsluta Rockbar än med ett av Linköpings bästa band genom tiderna – Märvel.

/ Andreas Andersson

Entombed förtjänar sin legendstatus

Entombed

2011-10-27

Linköping, Harrys (Rockbar)

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2011-10-29

 

Det går att få in många hårdrockare i en källare. Det visade Rockbar med stort eftertryck under torsdagskvällen på Harrys. Och fattas bara annat när ett av Sveriges mest klassiskt hårda band står på scen och det är gratis inträde. Kvällen inleds av Norrköpings Nifters, som om än lite stukade för kvällen, gör en stabil insats.

Entombed är ett av de där banden som aldrig tycks förändras, och aldrig upphör med att turnera. Och kanske inte är det allra mest spännande man kan se på scen i Sverige i dag. Men de är Entombed. Och det räcker gott och väl. Särskilt när de står inför en knökfull Harrys-källare.

Entombed går ut hårt med en krossande och skoningslös inledning, som dock relativt snabbt blir jämntjock. Relativt nya ”When in sodom” bryter välkommet av med sin släpande vers. Strax därefter blir det ultraklassisk death metal i form av ”Eyemaster”.

Kvällens största höjdpunkter är annars ”Left hand path” och covern på Roky Ericksons ”Night of the vampire”, som bandet verkligen gjort till sin egen. Ikväll får de dessutom till lite allsång under den sistnämnda. Det bestående intrycket av spelningen är att Entombed återigen har visat att de förtjänar sin status som legendarer.

/ Andreas Andersson

 

Diamond Dogs på Harrys

Diamond Dogs

2012-03-29

Linköping, Harrys (Rockbar)

Betyg: 2/5

Publicerad i Corren 2012-03-31

Mars-upplagan av Rockbar har ett av Sveriges mer rutinerade band – Diamond Dogs – som huvudnummer. Bandet har spelat med en rejäl hop av folk ur musikeliten. På papperet måste de räknas som en kanonbokning.

Kvällen inleds av No Forks, som är ett något udda inslag med två killar i bar överkropp. Med tanke på det och den musik de spelar, är det svårt att inte dra paralleller till Johnossi, även om No Forks är betydligt ruffigare. Ju längre spelningen lider, desto mer svårdefinierade blir de och växlar mellan melodiös pop, rak rock och flummigare partier. De håller dock ihop det bra, och med en eller ett par spår som står ut lite mer kan de bli riktigt intressanta framöver.

Diamond Dogs är definitivt inte svårdefinierbara. De låter som om någon kidnappade Rolling Stones på tidigt 70-tal, släppte av dem på Sunset Strip under det sena 80-talet, kickade Mick Jagger och ersatte honom med en riktig sleaze-sångare, och därefter tog bandet till Sverige.

Tyvärr har de musikaliska kvalitéerna inte riktigt följt med hela vägen. Bandet är förmodligen så samspelt och tight som möjligt, och låtarna är definitivt svängiga. Men särskilt spännande blir det aldrig tyvärr. Sen gör inte inramningen mycket för att hjälpa till heller – den här musiken kräver antingen en betydligt större publik, eller en mycket mindre lokal än Harrys källare. Andra halvan av spelningen har lite högre tempo, och det är stundom rätt bra, inte minst i ”On the sunny side again”. På det hela räcker det dock inte för att rädda upp kvällen.

Andreas Andersson