Full attack med Refused

Refused

2015-06-26

Bråvalla, Luna

Betyg: 5/5

Publicerad i Corren och NT 2015-06-27

 

Trummisen inleder med en ren misshandel av trumsetet i ”Elektra” och visar direkt att Refused menar allvar.

En comeback har sällan varit så motiverad som i deras fall, men det finns inget av unken nostalgi över framträdandet – Refused är här och nu och det finns inget band idag som känns så på riktigt. Det är full attack som gäller. ”Liberation Frequency” och ”New Noice” är rent besinningslöst rasande. Dennis Lyxzén far runt på scen som en galning. Bäst av allt är ändå att de tre nya låtar som framförs står sig så bra att det inte finns några tvivel om att även framtiden hör till Refused.

 

Låtlista

1. Elektra

2. The Shape of Punk to Come

3. The Refused Party Program

4. Rather Be Dead

5. Summerholidays vs. Punkroutine

6. Françafrique

7. The Deadly Rhythm

8. Dawkins Christ

9. Coup d’état

10. Refused Are Fucking Dead

11. Liberation Frequency

12. New Noise

13. Worms of the Senses/Faculties of the Skull

 

/ Andreas Homanen

Comeback ett smärre mästerverk

Refused – ‘Freedom’

Epitaph

Betyg: 5/5

Publicerad i Corren 2015-06-24

 

Det känns kanske inte helt fräscht att utnämna ett gäng comebackande halvgubbar till rockens frälsare.

Men från det att singeln ”Elektra” bankade igång för ett par veckor sedan, stod det klart att Refused nog ändå får utnämnas till något åt det hållet. För vad de har åstadkommit med ”Freedom” är inget annat än ett smärre mästerverk.

Det låter precis så kompromisslöst nyskapande som deras avsked för sjutton år sedan. Refused sparkar vilt åt alla håll, men glömmer aldrig melodierna. Ett extra plus för Nine Inch Nails-vinken i introt till ”Old Friends/New War”, som också är skivans starkaste låt.

 

/ Andreas Homanen

Moments of Bråvalla

Krönikor över festivalen svämmar det över av. Så jag nöjer mig med att lista några minnesvärda ögonblick. Det är ändå oftast de som fastnar.

  • Refuseds frenesi – rocken är räddad.
  • Publiken kidnappar Joel Almes ”A Young Summer’s Youth” och sjunger den svenska texten istället.
  • Muse attack in i natten.
  • Parkway Drives repris av Bring Me The Horizon 2014. Modern metal i eftermiddagssolen.
  • Smidigheten att checka in i år jämfört med tidigare år.
  • Tove Styrkes potential som hon visade i ”Even if I’m Loud It Doesn’t Mean I’m Talking to You”.
  • Att Little Jinders gästinhopp tyvärr inte visade sig vara Markus Krunegård utan Rebecca & Fiona.
  • Robbie Williams smaklöshetsfest.
  • Sabina Ddumbas soulfest i Pacific-tältet.
  • Joy. Jag såg i och för sig bara elden på slutet. Men ändå. Någonting stort hände.
  • KSMB:s leenden och Alonzos ilska.

 

Bråvallatips igen

Publicerad i Corren 2015-06-25

 

  1. KSMB (lördag 20.45) Skyhög nostalgifaktor och en av Sveriges allra bästa frontmän i Michael Alonzo.

 

  1. Refused (fredag 17.30) Återföreningsskivan är bara några dagar gammal, och når bandet bara upp till en bråkdel av dess kvalité blir spelningen oförglömlig.

 

  1. Muse (fredag 00.30) Fredagen avslutas på det allra mest storslagna och Queen-aktiga sätt som går. Arenarock blir inte bättre än så här 2015.

 

/ Andreas Homanen

Patrik Wirén – ’Revolten, Rörelsen, Refused’

Patrik Wirén – ’Revolten, Rörelsen, Refused’

Alfabeta

Betyg: 3/5

 

I ”Revolten, Rörelsen, Refused” försöker Patrik Wirén fånga tidsandan kring Refused och Umeå under 90-talet med hardcorescenen och veganrörelsen. Och i stor utsträckning lyckas han. Historien är i och för sig så pass intressant i sig att det torde vara svårt att misslyckas.

I inledningen av boken finns det ingen egentlig gräns mellan Refused och rörelsen, och det blir en intressant skildring av ett samhälle där något exceptionellt ägde rum. Faktum är att veganrörelsen i Umeå känns så speciell att det inte hade skadat om boken tagit ett par akademiska kliv åt att hitta förklaringar. Då hade å andra sidan det tippat över lite för mycket från Refused. Och känslan är att större delen av bandets karriär hamnar i skymundan här. Det är först när boken börjar närma sig bandets peak – ”The Shape of Punk to Come” – som beskrivningarna av musiken och låtarna känns på allvar.

Bandets sammanbrott skildras relativt ingående, även om det gott kunnat fördjupas en del där också. Dramaturgiskt är det annars en riktigt bra avslutning på historien – bandet som kämpat så hårt och står på tröskeln till riktig framgång, men som kämpat så hårt under vägen dit, att de fullständigt sugit musten ur sig själva och varandra, och tappat all förmåga till att se klart.

Att det sedan inte är det riktiga slutet är i vissa avseenden, som också Patrik Wirén påpekar, ett problem. Men hade inte återföreningen skett finns ju risken att ”Revolten, rörelsen, Refused” lämnat betraktaren på samma sätt som dokumentärfilmen om splittringen – ”Refused are fucking dead” – med en obehagskänsla över hur fem människor kan må så dåligt av varandra. Nu lämnas läsaren istället med en någorlunda ljus bild av ett av Sveriges genom tiderna bästa band.

 

/ Andreas Homanen

Publiken lät sig besegras av Invasionen

Invasionen

2011-11-11

LInköping, Nationernas Hus

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2011-11-24

 

90-talets vegan-profet Dennis Lyxzén, gör det inte lätt för sig. Med sitt band Invasionen har han hunnit få en två skivor lång karriär, och från den första kom åtminstone ett par låtar som blev mindre hits. Under lördagsnattens spelning på Nationernas hus, spelar bandet uteslutande material från det nya släppet ”Saker som jag sagt till natten”.  Så, det bjuds verkligen inte på något publikfrieri.

Den nya skivan har beskyllts för att vara alltför utslätad och klen. Och sett till vad Dennis Lyxzén sysslade med för 15 år sedan är den definitivt det. Men det är å andra sidan svårt att hitta musik någonstans som inte är det, så det vore fel att se just det som ett problem.

De nya låtarna fungerar fint live, ”Arvegods” och ”Himlen här uppe” i synnerhet. Men det går ändå inte helt att undkomma att det är lite tunt och händelsefattigt emellanåt. Bandet repar sig något med de avslutande och mer fartfyllda numren ”Demonerna” och ”120 dB”, då de blir riktigt roliga att se.

Publikmässigt var det dock mer lyckat, även om studenter klockan 12 en lördagsnatt inte direkt är kända för att vara en särskilt svårflörtad och krävande publik. Det dansades för fullt bland de rutiga skjortorna, och alla verkade mer än nöjda med Invasionens prestation.

/ Andreas Andersson