Metalcore nära fulländning

Parkway Drive

2015-06-25

Bråvalla, Panorama

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren och NT 2015-06-26

 

För fyra år sen såg jag Parkway Drive göra en Dave Grohl – gitarristen Luke Kilpatrick genomförde spelningen i gips och rullstol. Nu har de bättre fysiska förutsättningar och gör ingen besviken i solskenet.

De blandar material från hela karriären. Om nya ”Vice Grip” visar på någon sorts riktning för bandet så är de på väg mot mer traditionell metal, på bekostnad av den metalcore de rört sig inom. Vilket är synd, då de bemästrar den till fulländning med en imponerande balans mellan det hårda och melodierna. Ta bara avslutningen med ”Home is for the Heartless”, som är en ren njutning.

1. Wild Eyes

2. Carrion

3. Karma

4. Dark Days

5. Deliver Me

6. Sleepwalker

7. Dead Man’s Chest

8. Vice Grip

9. Idols and Anchors

10. Bulls on Parade

11. Swing

12. Home is for the Heartless

 

/ Andreas Homanen

Moments of Bråvalla

Krönikor över festivalen svämmar det över av. Så jag nöjer mig med att lista några minnesvärda ögonblick. Det är ändå oftast de som fastnar.

  • Refuseds frenesi – rocken är räddad.
  • Publiken kidnappar Joel Almes ”A Young Summer’s Youth” och sjunger den svenska texten istället.
  • Muse attack in i natten.
  • Parkway Drives repris av Bring Me The Horizon 2014. Modern metal i eftermiddagssolen.
  • Smidigheten att checka in i år jämfört med tidigare år.
  • Tove Styrkes potential som hon visade i ”Even if I’m Loud It Doesn’t Mean I’m Talking to You”.
  • Att Little Jinders gästinhopp tyvärr inte visade sig vara Markus Krunegård utan Rebecca & Fiona.
  • Robbie Williams smaklöshetsfest.
  • Sabina Ddumbas soulfest i Pacific-tältet.
  • Joy. Jag såg i och för sig bara elden på slutet. Men ändå. Någonting stort hände.
  • KSMB:s leenden och Alonzos ilska.

 

Parkway Drive – ‘Horizons’

Parkway Drive – ‘Horizons’
Epitaph/Burning Heart
Betyg: 3/5
Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-10-10
En catastrophic cyclone of furious metal utlovas på omslaget till detta australiensiska bands andra skiva. Och visst får man arg metal så det räcker och blir över. Vid en första lyssning låter skivan som en ganska standardmässig metalcore-skiva. Men, den något enformiga sången ackompanjeras här av desto mer > varierat (och melodiöst) gitarrspel, vilket gör det hela till en rätt njutbar upplevelse. Så njutbar som en katastrofal cyklon av ursinnig metal nu kan vara.

/ Andreas Andersson