Kent Norberg – ’Skyll på mig’

Kent Norberg – ’Skyll på mig’

Adore Music

Betyg: 3/5

 

Kent Norbergs ”Skyll på mig” är en bra skiva. Bra på det puttriga sättet som gör den till en småtrevlig bekantskap att ha med sig under ett par veckor. Den kommer förmodligen inte att göra några större avtryck. Men varför inte ha med den i bilen och lyssna på något P4-kompatibelt som åtminstone är något lite roligare än vad som vanligtvis spelas.

 

/ Andreas Homanen

Totalt lågvattenmärke

Stiftelsen – ‘Kom som du är’

MARM Musik AB

Betyg: 1/5

Publicerad i Corren 2015-04-01

 

Sångaren Robert Petterssons huvudband Takida hittade ibland enstaka ljusglimtar i sina kraftfulla melodier. Hans svenskspråkiga band Stiftelsen är inte någonstans i närheten av några sådana förlåtande saker. Allt på ”Kom som du är” är P4-anpassat, men så utslätat att knappast ens de borde spela Stiftelsen. Ackorden ligger på enklaste möjliga nivå, och texterna är knappt värda att beskriva med ord. Dessutom finns det totala lågvattenmärket ”Parasit” med, som är så genomusel att den får hela min själ att längta efter en muskelstinn ”Evil Eye” på valfri smådeprimerande stadsfestscen.

/ Andreas Homanen

Lars Demian – Munken in the Park

Lars Demian

2014-08-02

Norrköping, Munken in the Park

Betyg: 4/5

 

Jag trodde inte att jag hade någon relation alls till Lars Demian. Men när jag hör hans röst under lördagseftermiddagen inser jag att det har jag visst. Stämman passar perfekt in i den tidsperiod strax innan P3 delades upp i P3 och P4 – alltså när väldigt vuxen musik fortfarande spelades på P3. Det kanske inte stämmer, men där någonstans i min sinnesvärld finns Lars Demian.

Han gör ett bra set med sin säregna politiska vispop kryddat med vissa Balkan-inslag i musiken. Som bäst blir det när gitarren elförstärks i ”Skallen full av brännvin” och i balladen ”Molnigt i Solna”.

 

/ Andreas Homanen

Svajig sång Flincks styrka

Thorsten Flinck & Revolutionsorkestern

2012-11-11

Linköping, Konsert & Kongress, Garden

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2012-11-12

 

Hur hanteras förändringen från teaterns strulpelle nummer ett, till en omhuldad P4-älskling? Thorsten Flinck gör det genom att åka på turné med sin Revolutionsorkester, och besökte på söndagskvällen Linköping.

Efter en kvarts försening äntrar Revolutionsorkestern scenen till den instrumentala inledningen av Dan Anderssons ”En spelmans jordafärd”. Thorsten får vi vänta ytterligare några minuter på. Men det är lugnt sagt värt väntan. Han har en scenpondus som få i Sverige kan konkurrera med, och det är absolut ingen tvekan om vart uppmärksamheten ska riktas.

Thorsten Flincks något irrationella och nyckfulla drag vägs upp av att bandet är riktigt tight. De drar dessutom tillräckligt mycket åt rock-hållet för att det inte ska bli för mycket visa över det hela. Och de väger upp den mer eller mindre svajiga sången. Den sistnämnda är dock ingen svaghet, utan en genuin del i det som är Thorsten Flinck, och konserten hade inte varit tillnärmelsevis lika intressant utan den. Kontrasterna blir tydligast i ”Långt bort, högt upp i det blå”, som verkligen funkar bra i kväll.

Garden är i stort sett fylld av en publik som är mer blandad åldersmässigt än vad som kanske skulle kunna väntas. Gensvaret är bra rakt över, även om det ibland känns mer som teaterartighet än uppsluppen konsertstämning. Det allvarsamma mellansnacket, som förvisso är bra och underhållande, förtar lite av den musikaliska upplevelsen. Dock inte lika mycket som upplägget med en halvtimmes paus efter 55 minuters konsert. När Thorsten kommer upp på scen igen, inleder han med att förklara att konserten måste kortas ned på grund av en varböld. Något snopet. Avslutningen med en orgelförstärkt ”Jag reser mig igen”, ”Fyrvaktarens dotter” och ”Balladen om K” är dock en fullt godkänd final. Och i slutändan känns det här som den enda möjliga fortsättningen på Thorsten Flincks karriär. Om man får tro hälften av det som skrivits om honom, torde hans tidigare väg ha lett till ett snart slut. Så, hellre älskad av P4 än att brinna ut. Typ.

/ Andreas Homanen