Hellacopters-dag

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2007-10-14

Det ligger en hög med nio skivor bredvid mig på skrivbordet. Samtliga Hellacopters-släpp, förutom två samlingar. De jäklarna ska sluta.

Det känns som att jag varit med dem sen de startade. Det stämmer väl på något år iallafall. Såg videon till (Gotta Get Some Action) Now! på Voxpop 1996. Jag var 15 år och tyckte förmodligen att de såg lite läskiga ut. När de åkte omkring i go-kartarna. Även om jag gillade låten.

1997 kom andra skivan; Payin’ the Dues. Jag hade precis börjat gymnasiet, och den här skivan var en av få ljuspunkter det året. Men vilken ljuspunkt sen. Ledde till att jag släpade med mig två av mina bästa kompisar ner till Skylten den fjärde november. Min första riktiga konsert.
(räknar inte diverse skabbiga rocktåg, badrockar och liknande)
Jag var så färsk att jag inte tänkte på öronproppar. Bad idea på en Hellacopters-konsert lärde jag mig.

Jag glömmer aldrig inledningen när Nicke hoppar upp till mikrofonen och kör igång You Are Nothin’. Han såg nästan lite vilsen ut, men jäklar vilken energi ändå. Och Dregen var ju inte lite cool heller. Min favoritlåt från andra skivan; Riot on the Rocks, kom som tredje låt nånstans. Det är fortfarande bland det bästa jag sett. Låten är 1:23 lång, men de lyckades få in mer attack och energi än vad många band klarar på en hel karriär. Soulseller och 1995 var två andra höjdare. För att hinna med bussen tillbaka ut till landet tvingades vi gå innan det hela var klart. Men i mina ögon och öron kunde inte Hellacopters göra fel efter det här.

Två år senare hade Grande Rock släppts, och jag såg dem på Hultsfred. Hawaii. Vilket i stort sett är så långt bort från Skylten som man kan komma i Sverige. Globen undantagen möjligtvis. Det var bra, men rätt trist. Eftermiddagssol och 15000 personer i publiken vägde lätt jämfört med mörker och 300 personer på Skylten. Verkligen.

Efter det har jag sett dem två gånger på Platens, en gång på Kalas i Norrköping och ytterligare en gång i Hultsfred. På skiva har de förändrats rejält under tiden. Från den hyperdistade punkrocken i början, till dagens mer mainstreamartade rock. Live har mindre hänt, vilket inte gör något alls då i stort sett är bäst i världen live.

Så det är med stor sorg jag har en Hellacopters-dag idag. Fasen också.

/ Andreas Homanen

Imponerande start av Imperial State Electric

Imperial State Electric

2015-09-04

Linköping, The Crypt

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2015-09-07

 

Äntligen är sommaren över och konserthösten kan börja på riktigt. Och arrangören Gaphals såg på fredagskvällen till att Linköping fick en riktigt bra start när Imperial State Electric hade sin turnépremiär på The Crypt. Bandet är en särdeles pålitlig leverantör av rock ‘n’ roll, och de visade med inledande ”Let me throw my life away” och ”Uh huh” att den här kvällen inte skulle bli något undantag.

Sångaren, gitarristen och låtskrivaren Nicke Andersson är så klart bandets själ, hjärta, hjärna och åtminstone en stor del av dess blodomlopp, men en alldeles vital del är basisten Dolf de Borst som har karisma som många med betydligt mer framskjutna positioner i band bara kan drömma om.

Sedan är helheten också imponerande ­– det är rock av det allra finaste märke. Nicke Anderssons melodikänsla har bara blivit bättre och bättre med åren och han och bandet parar det med ett supertight framförande. När de svänger fram låtar som ”Sheltered in the sand” är det inget mindre än lysande.

Imperial State Electric släppte nyligen sin fjärde skiva ”Honk Machine”. Även om vissa kör- och blåsutsmyckningar letat sig in, så var det medta som det brukar. Och de spår som tagit plats i låtlistan ikväll håller sin plats mer än väl. Särskilt den smått fantastiska ”Another armageddon”.

Efter en frenetisk första halvtimme faller Imperial State Electric in ett småtrist riffande i närapå varenda låt, som sträcks ut alldeles för långt. Och fortsätter det med boogierockande som är rejält långt från något som kan kallas spännande eller bra. Vilket är väldigt synd när inledningen var så krossande.

Lite väl kära i sina instrument

Imperial State Electric

2014-02-08

Linköping, L’Orient

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2014-02-10

 

Som tongivande medlem i tidiga Entombed, torde Nicke Andersson ha stor del i att de som enda hårdrocksband blev invalda i Swedish Music Hall of Fame i veckan. På lördagskvällen stod han som sångare i Imperial State Electric inför ett fullsatt L’orient.

Innan dess gjorde Dead Lord ett framträdande med varierande kvalitet. När de var som bäst var de den perfekta hårdrockssymbiosen mellan Dead Boys och Thin Lizzy. Plus också för en cool sångare i Hakim Krim.

När Imperial State Electric intar scenen har L’Orient blivit precis så trångt och svettigt som man kan önska av en lokal för rockkonsert. Och bandet inleder med de båda energiknippena ”Emptiness into the void” och ”Uh-huh”, som sätter tonen direkt.

På skiva är Imperial State Electric den naturliga fortsättningen på The Hellacopters, men med lite väl mycket puts i kanterna. Live låter det klart råare och därmed betydligt mer intressant. Nicke och hans medmusiker briljerar oupphörligen med sina instrument i precis lagom långa solon och uppvisningar.

Dock är det kanske där som spelningen har sin största brist. Musikerna blir lite väl kära i sina instrument efter ett tag, och under extranumren faller de in i ett tröttsamt boogierockande. En kapning av två, tre låtar hade inte gjort något.

Som helhet är det dock fortfarande så pass bra, att jag inte skulle bli ett dugg förvånad om Nicke en dag står där med sin alldeles egna plats i Hall of Fame. Imperial State Electric är ju faktiskt hans tredje riktigt stora band.

/ Andreas Homanen

Veckan som kommer – 6

Torsdag 6 februari

LKPG Ha Ha drar igång vårsäsongen med Al Pitcher. 2000 på Backstage, Konsert & Kongress.

Fredag, 7 februari

Äntligen är fotbollssäsongen igång. IFK Norrköping tar emot ÅFF i årets vinterderby.

 

Lördag, 8 februari

Imperial State Electric spelar på L’Orient. Jag har lyckats missa bandet helt live, så det ska bli riktigt intressant att se hur Nicke Andersson sköter sig numera.  Förband är för mig okända Dead Lord. Inlyssning nedan: