Arvikafestivalen 2010 – oavkortat

Grundmaterialet till rapporten från Arvikafestivalen 2010. Den redigerade versionen finns här.

Min publicerade version finns här:

Ovanligt trevligt i Arvika

Den långa är längre. Och med bilder:

Äntrade Arvika till tonerna av Timo Räisänen. Utanför bilen. Innanför var det med all säkerhet ”Roscoe”. Sommarens låt.
Efter lite normal halvförvirring tog vi oss in till ett helvetiskt kvavt festivalområde, och vår första spelning; Johnossi. Skadat bra, även om nämnda kvavhet ”tvingade” in oss i öltältet bredvid. Tält förresten, vi övergav planerna på att sätta upp vårt eget rätt snart efter att vi kommit till parkeringen. Så, det blev att bilcampa. Lagom mysigt läge mellan en fabrik – modell öst – och lite skog och ett värmländskt fält.
På vägen ut tog vi en titt på Juliette Lewis på största scenen. Där passade hon sisådär. En svettig Platenskällare hemma i Linköping var en mer lämplig inramning. Minst sagt. Vi gick vidare. Bort mot bilen. Vin och uppblåsning av luftmadrasser, innan vi gick tillbaka för en bit skitstark taco, och [Ingenting] i tältet. Hamnade åter i ett öltält. Nu med några ärkevärmlänningar som bordskamrater. Pratade och fick se en bild på Pölsa. Regina Spektor i bakgrunden. Helt ok. Sen en minisväng till tältet igen och Robyn. Lämnade och gick mot Kent på stora scenen. Ok igen, men de kan nog aldrig bli mer än så för mig.
Att sova på luftmadrass i bil kan vara en rätt jobbig
(ljudlig)
historia.


Torsdagens snyggaste väska


Delar av Kents publik fick spärras in


Vår campinggranne, fabriken

Inledde fredagen med att inte göra någonting alls. Tog en sväng till campingen och konstaterade att vi nog gjort rätt val som bodde i bilen. La oss ner och halvdäckade på gräset.
In på området för en skvätt Deportees, följt av någon sorts standup på den obligatoriska ”perfomande-scenen”. Typ. Men rätt kul (DIVERSE GODSAKER!). Sen slapp vid bilen, innan Markus Krunegård äntrade stora scenen. Förmodligen en av de gladaste spelningarna. Därefter Göteborgskt svårmod á la Hästpojken. Skitbra. Och ”Ett bättre djur” är kanske årets tredje bästa låt. Klämde in Takida, följt av Dennis Lyxzén och Invasionen, innan det blev obligatorisk återhämtning vid bilen.
Återvände till In Flames. Som självklart inte kunde låta bli att låta bli att spela en endaste liten sketen låt från sina fyra första skivor. Dumma dem. Fortfarande en skitbra spelning, men jag tjatade nog rätt rejält på hemvägen om just de där fyra första skivorna.
Somnade till Miike Snows ”Animal”.
Att sova på liggunderlag i bil kan vara en rätt jobbig
(hård)
upplevelse.


Markus Krunegård


Kvällsmat. Gjorde ett bra intryck på langos-försäljaren. Eller nåt.

Lördagen så. Tack vare bilkörning en 100% nykter historia. Och enormt regnig. Som tur var var de två första spelningarna vi skulle på inne i Apollo-tältet. Alltså hyfsat torrt. Oskar Linnros först – snyggt, och sen Hypocrisy – hårt.
(Warpath!)
Därefter slappande i bilen, som mynnade ut i sömn. Och till slut ett beslut att försöka undkomma leran och ta sig upp från parkeringen. Efter att ha fått hjälp från tre festivalveteraner, och två Arvikaveteraner kom vi upp. Jävlar vilken tur, kan man sammanfatta det med. När vi senare lämnade själva festivalområdet möttes vi av beskedet ”parkeringen stängd” på grund av lera.
Såg Volbeat innan vi gick tillbaka för att nattpreppa bilen.
Sen kom Pete Doherty.
Och jag log säkert lite fånigt åt hur jäkla bra det var. Tredje gången för mig. I och med efterspelet med Pete sittande vid scenkanten i en halvtimme efter spelningens slut, landar den på andra plats i konstighet av de tre.
Att sova på liggunderlag i bil två nätter i rad kan vara en jäkligt jobbig
(skitjobbig)
upplevelse.


Mycket regn blev det


Tägtot


Besegrade leran


Babyshambles

Lämnade Arvika vid sjutiden på söndagsmorgonen. Sen följde en lång roadtrip fylld av The Clash, Roscoe och Thåström.

På det hela en mycket trevlig festival!

/ Andreas Homanen

Berlin 2009-01

Tidigare publicerad på snoqalf.blogg.se 2009-02-02

0315 – lördag morgon. Jag och E vaknar upp i Norrköping tillsammans. Antingen till Kents ”747” eller Eldkvarns ”Bröllopssång #1”. Någon av dem är det. Beroende på vems telefon som går igång först. Snabb påklädning och minimal packning innan vi ger oss ut i Norrköpingsnatten. Drottninggatan är en halvvacker syn halv fyra natten mellan fredag och lördag, lönehelg.

 

Swebus till Nyköping och lokalbuss till Skavsta. Den första var full med mer eller mindre sovande indiedrägg, mer eller mindre sovande asiater, samt mer eller mindre sovande vanliga människor på väg norrut i natten. Den sistnämnda bussen plockade upp diverse flygpersonal. De flesta typ italienare.

 

Flyget sen. Halvfullt. Sen Berlin. Kallt. Förvirrande till en början. Sen rätt coolt. Frukost på McDonalds. Körde en hyfsat kass variant av tyska till att börja med när jag beställde. Men gled över i engelska när jag insåg att jag inte hade en chans att hänga med i vad de sa när de svarade mig. Därefter blev det den första av ett antal långa promenader i staden. Var inne på KaDeWe,  kollade den bombade kyrkan. Sen gav vi oss iväg på mer sightseeing. Var uppe i ett köttigt torn. Gick ännu mer. Såg Colombias president. Såg en hel del sevärdheter. Stek till lunch. Öl.

 

Frös sen ihjäl lite lätt. Medan vi fortsatte gå och titta. Riksdagen. Där några jävla mimare höll till. Brandenburger Tor. Förintelseminnesmärket. Här någonstans gjorde min vänsterfot uppror och började göra ont som fasen. Värme på Starbucks. Flykt ner i tunnelbanan. Mer gång. Mer Berlin. Haltar mig fram längs Oranienburg Strasse. Alexanderplatz. Var rätt trötta häromkring, så det blev pendeltåg ut till flygplatsen igen. Snö. Bil från Skavsta. Tårta framme i Norrköping. Lägger oss i samma säng som vi lämnade till Jocke Bergs eller Plura Jonssons röst på morgonen.

/ Andreas Homanen

Obligatorisk läsning

Jan Gradvall – ’Nyponbuskar Nyponbuskar Hela Vägen Nyponbuskar’

Albert Bonniers Förlag

Betyg: 4/5

 

För en Linköpingsbo som mig, med ett gravt musikintresse, och till det något oklara skrivarambitioner, är det här så klart obligatorisk läsning.

Jan Gradvall har samlat ett antal texter från sin karriär. Som en ledstjärna genom samtliga lyser hans kärlek till musiken. Oavsett om det handlar om intervjuer med Public Enemy eller inledningen av hans havererade Kent-epos.

Ämnesmässigt utgör ”Nyponbuskar” en viss utmaning för min del – Abba och Swedish House Mafia hör inte direkt till några stapelartister på Kungsberget. Att Jan Gradvall förbehållningslöst hyllar båda blir därför till en utmaning. Men det blir samtidigt det bästa kvittot på hans storhet. Lyckas han behålla mitt intresse, trots att texterna handlar om musik som jag innerligen avskyr, så har han onekligen gjort något rätt.

Det hade kanske varit intressant med mer om hur han ser på skrivandet. Men å andra sidan visar det han väl skriver om det, på en väldigt nykter och oromantisk inställning till skrivandet. Som då förmodligen blir svårare att göra intressant. Hade Jan Gradvall istället skrivit i trans uppflugen i ett träd

(eller eventuellt något mindre extravagant också)

hade det förmodligen gjort sig bättre i text än som nu, när han går upp extra tidigt för att hinna med. Och helt enkelt bara jobbar hårt.

/ Andreas Homanen

Trevlig kväll med Bo Kaspers

Bo Kaspers Orkester

2012-11-30

Linköping, Konsert & Kongress, Crusellhallen

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2012-12-01

 

Bo Kaspers Orkester är bandet som tagit begreppet musik för vuxna till en helt egen dimension. Och det är en vuxen publik i den välfyllda Crusellhallen på fredagskvällen. Frågan är om det går att ens hitta en mer homogen publik till något band i den här storleksklassen.

Redan entrén möts av applådåskor, och under inledande ”Vilket år” märks det snabbt att det här är ett band som verkligen har hängivna fans. Första delen av konserten går i ett relativt högt tempo, och sångaren Bo Sundström visar upp en lekfull sida, inte minst när han virrar sig in i ett Loreen-parti under ”Innan allt försvinner”.

Tempot sänks sedan med ”Svårt att säga nej”, innan bandet går in i en sektion fokuserad på nya skivan ”Du borde tycka om mig”. Det innebär att det blir lite spretigt när de går från elektronisk rock med Kent-stuk i ”Utan dig”, till den folkmusikminnande ”Snart kommer natten.” För publiken spelar det dock mindre roll om de nya låtarna är mindre bekanta än mycket av det äldre materialet – applåderna och jublet är minst lika stort efter varje låt, och det är tydligt att bandet njuter av uppskattningen.

Bandet har byggt upp mycket av populariteten genom ett omfattande turnerande under sina två decennier som band – och det märks genomgående att de verkligen är samspelta. Det går att anmärka att det blir lite sömnigt emellanåt, men det ligger ändå i musikens natur. Och det uppvägs av Bo Sundströms uppsluppna mellansnack, och bandets allmänt sympatiska intryck.

Det är en trevlig kväll, helt enkelt. Och andra hälften av spelningen lyfts av den radda hits bandet presenterar, från och med ”Undantag” och hela vägen till de sista applåderna. Särskilt ”Vacker ikväll” står ut, trots marschinslaget.

/ Andreas Homanen

Arvikafestivalen 2010

P1050015

Arvikafestivalen

15-17 juni, 2010

Publicerad i Corren, Norrköpings Tidningar och Uppsala Nya Tidning

Arvika, som ska vara allehanda svartklädda musikälskares sista utpost, känns mot den bakgrunden förvånansvärt mycket som en vanlig festival i år. Dock en ovanligt trevlig sådan.

På torsdagen välkomnade Arvika besökarna med hällande regn, som övergick till en kvävande hetta. Johnossi trotsade vädret och gjorde en bejublad spelning i Apollotältet. Att döma av hur mycket folk det var utanför, är de på god väg att ta sig upp bland de riktigt stora banden i Sverige. Torsdagskvällen dominerades annars av Robyn och Kent, som stod för två rejäla urladdningar, även om de var av skiftande slag.

Vädret var betydligt soligare under fredagen, och prinsen av Peking, Markus Krunegård, utnyttjade inramningen och visade att han hör hemma på festivalens största scen. Hästpojken fortsatte eftermiddagen med en rejäl dos av det göteborgska svårmod som de är så bra på. Fredagens huvudband In Flames gjorde en storartad spelning, även om det var tråkigt att de bara spelade en låt från sina fyra första skivor. Fyrverkerierna är dock väldigt imponerande.

Lördagen inleddes med mera regn. Festivalens hårdaste bokning, Hypocrisy, lyckades dock skrämma bort det för ett tag med sin krossande metal. Danska Volbeat är betydligt mer lättsmälta, och stod för en de mest välbesökta och energifyllda spelningarna. Framåt kvällen fick festivalens stora fråga sitt svar; Babyshambles dök verkligen upp och intog Vintergatanscenen endast tio minuter sena. Och de var riktigt bra! Inte minst den smått kaotiska finalen med ”Fuck Forever”. Tyvärr finns det nog en viss risk att framträdandet överskuggas av efterspelet – det är inte varje gång en artist kommer ut och sitter kvar på scen i en halvtimme efter att konserten är slut, i syfte att undkomma polisen.

Stämningen på festivalen var riktigt bra, med en bra blandning av publik och artister. Även om Arvika kanske inte längre är de svartkläddas främsta bastion, så är det definitivt en av Sveriges trevligaste festivaler. Särskilt i Hultsfredsfestivalens frånfälle.

Andreas Andersson