Lite väl kära i sina instrument

Imperial State Electric

2014-02-08

Linköping, L’Orient

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2014-02-10

 

Som tongivande medlem i tidiga Entombed, torde Nicke Andersson ha stor del i att de som enda hårdrocksband blev invalda i Swedish Music Hall of Fame i veckan. På lördagskvällen stod han som sångare i Imperial State Electric inför ett fullsatt L’orient.

Innan dess gjorde Dead Lord ett framträdande med varierande kvalitet. När de var som bäst var de den perfekta hårdrockssymbiosen mellan Dead Boys och Thin Lizzy. Plus också för en cool sångare i Hakim Krim.

När Imperial State Electric intar scenen har L’Orient blivit precis så trångt och svettigt som man kan önska av en lokal för rockkonsert. Och bandet inleder med de båda energiknippena ”Emptiness into the void” och ”Uh-huh”, som sätter tonen direkt.

På skiva är Imperial State Electric den naturliga fortsättningen på The Hellacopters, men med lite väl mycket puts i kanterna. Live låter det klart råare och därmed betydligt mer intressant. Nicke och hans medmusiker briljerar oupphörligen med sina instrument i precis lagom långa solon och uppvisningar.

Dock är det kanske där som spelningen har sin största brist. Musikerna blir lite väl kära i sina instrument efter ett tag, och under extranumren faller de in i ett tröttsamt boogierockande. En kapning av två, tre låtar hade inte gjort något.

Som helhet är det dock fortfarande så pass bra, att jag inte skulle bli ett dugg förvånad om Nicke en dag står där med sin alldeles egna plats i Hall of Fame. Imperial State Electric är ju faktiskt hans tredje riktigt stora band.

/ Andreas Homanen

En metalfestival som slår det mesta

Krönika inför Black Christmas

Publicerad i Corren och NT 2014-12-17

 

Morbid Angel har sålt över en miljon skivor och var tillsammans med bland andra Entombed och Grave några av de som grundade death metal-genren. Satyricon lyfte black metal till en ny nivå och en större publik. 19 år efter debuten toppade deras självbetitlade skiva den norska albumlistan förra året. Norrköpings Marduk har varit ett av de ledande black metal-banden under snart 25 år. Lägg dessutom till ett par mindre men väl så intressanta akter som Aura Noir, Nifelheim och Finspångs Facebreaker, och du har festivalen Black Christmas som går av stapeln nu i helgen.

Norrköping nöjer sig inte med att ha Sveriges största festival i Bråvalla och vad som förmodligen blir den mest intressanta i Where’s the Music. Med Black Christmas får vi också en metal-festival som slår det mesta. Utöver banden ovan tillkommer ytterligare sju band. Förutom en rejäl dos extrem metal kommer det att bli en marknad med försäljning och utställningar, bland annat av konstnären Kristian Wåhlin som står bakom många klassiska metal-omslag. Black Christmas hålls på Flygeln och i Värmekyrkan. Konserterna kommer att pågå från halv fyra på fredag eftermiddag till halv ett på natten till söndag.

Bakom festivalen står Norrköpings främsta bidrag på skivbolagssidan; Olof Wikström och Skrikhult, samt Morgan Håkansson ­– förgrundsgestalt i nämnda Marduk. Black Christmas ser på papperet ut att kunna bli hur bra som helst, så den enda farhågan jag ser är att publiken har så stora förväntningar att de inte uppfylls. Men det är å andra sidan inga duvungar som står bakom festivalen, så risken för det torde vara försumbar.

 

/ Andreas Homanen

Entombed A.D. utan styrsel

Entombed A.D. – ’Back to the Front’

Entombed/Versity Rights AB

Betyg: 2/5

 

Tung släpighet har alltid varit ett av Entombeds främsta signum. Efter det lilla kaos som splittrat bandet och gett upphov till Entombed A.D., som är vad sångaren LG Petrov går vidare med, kommer nu debutskivan ”Back to the Front”. Med tanke på att det här i grunden egentligen är en ”vanlig” Entombed-skiva så är debutskiva kanske inte ett riktigt rättvisande ord. Och det låter så mycket Entombed som det går. Men det är ytterligare några kliv på den stig som bandet på senare år vandrat, alltså mot att bli ett alltmer trist band.

”Back to the Front” fungerar i små doser. Men på en hel skiva blir det alltför mastigt och det finns ingen styrsel åt något håll. Refrängen i ”Bait and Bleed” är ett bra exempel.

Mina framtidsförhoppningar för Entombed blir tyvärr så standardmässigt tråkiga att de sträcker sig till en klassisk uppsättningsåterförening om några år. Om de nu någonsin kommer att bli sams igen, vill säga.

 

/ Andreas Homanen

 

Entombed förtjänar sin legendstatus

Entombed

2011-10-27

Linköping, Harrys (Rockbar)

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2011-10-29

 

Det går att få in många hårdrockare i en källare. Det visade Rockbar med stort eftertryck under torsdagskvällen på Harrys. Och fattas bara annat när ett av Sveriges mest klassiskt hårda band står på scen och det är gratis inträde. Kvällen inleds av Norrköpings Nifters, som om än lite stukade för kvällen, gör en stabil insats.

Entombed är ett av de där banden som aldrig tycks förändras, och aldrig upphör med att turnera. Och kanske inte är det allra mest spännande man kan se på scen i Sverige i dag. Men de är Entombed. Och det räcker gott och väl. Särskilt när de står inför en knökfull Harrys-källare.

Entombed går ut hårt med en krossande och skoningslös inledning, som dock relativt snabbt blir jämntjock. Relativt nya ”When in sodom” bryter välkommet av med sin släpande vers. Strax därefter blir det ultraklassisk death metal i form av ”Eyemaster”.

Kvällens största höjdpunkter är annars ”Left hand path” och covern på Roky Ericksons ”Night of the vampire”, som bandet verkligen gjort till sin egen. Ikväll får de dessutom till lite allsång under den sistnämnda. Det bestående intrycket av spelningen är att Entombed återigen har visat att de förtjänar sin status som legendarer.

/ Andreas Andersson

 

Skönt att bli överkörd av Entombed

Entombed

2008-04-11

Norrköping, Skandiateatern

Publicerad i Corren 2008-04-14

Entombeds LG Petrov kallar tillställningen för kvällens förfest i mellansnacket. Och med tanke på tidpunkten så stämmer det onekligen ganska bra. När Entombed intar scenen vid niotiden, har tre förband avverkats i snabb takt. No Hawaii inleder med någon sorts flumcore, som följs av hardcore med Lucius, och slutligen kör Rawhypnols ett pass klassisk punkrock.

Det är sannerligen ingen dålig uppställning som Club Mogwai presenterar när de startar sin säsong, men det råder ingen tvekan om att större delen av publiken främst har kommit för att bevittna det monster från underjorden som är Entombed. För det är så det känns; som ett primitivt väsen som kör över allt och alla i sin väg. Symptomatiskt nog så hälsas inte bandet av det sedvanliga jublet, utan av spridda vrål från publiken. Men allt är i sin ordning. Det ska vara rått och primitivt. Entombed funkar inte på något annat sätt. I det sammanhanget kanske inte Skandiateatern är det bästa av spelställen, men den här kvällen funkar det. Mycket tack vare kraften och tyngden hos Entombed som gör att inget annat än musiken spelar någon roll.

Bandet har ett par struliga år bakom sig, men det märks verkligen inte. LG skuttar runt som ett troll ur ”Sagan om ringen”, och resten av bandet ser också ut att trivas. Man blandar material från hela sin två decennier långa karriär. Tendenser till enformighet infinner sig emellanåt, men för det mesta är det bara att njuta. Av att bli överkörd.

/ Andreas Andersson