Alternativt julfirande med storslagna toppar

Publicerad i Corren 2014-12-22

 

Hårdrocksfans är inte direkta välkända för sin öppenhet för nya intryck. Följaktligen var det en bra idé att uteslutande samla band ur black- och death metal-genrerna till helgens Black Christmas-festival i Norrköping. Att ett band ska ut och spela en klassisk skiva i sin helhet är ett grepp som använts så mycket att det nästan börjar kännas unket. Black Christmas bjöd på tre stycken sådana uppvisningar. Fredagens huvudnamn Morbid Angel framförde sin ”Covenant”-skiva kompetent men inte särskilt spännande. Då blev det desto bättre när de gick över till att spela låtar från sina andra skivor.

Norrköpingssönerna Marduk spelade både fredag och lördag, och stod för de andra två hela skivorna – ”Panzer Division Marduk” och ”Those of the Unlight”. Bandet briljerande med en fullständig överkörning båda kvällarna. Tyvärr blev det lite väl lite tid för material från deras övriga karriär, även om premiärspelandet av nya ”Frontschwein” lovar gott inför framtiden. En av de vanligaste invändningarna mot black metal-band är deras sopiga ljudbild på skivorna. Live låter det mesta, tack och lov, betydligt fylligare och tyngre. Till och med Nifelheim når stundtals riktigt bra nivåer. Necrophobic malde mest på och var inte överdrivet kul.

Huruvida Entombed A.D. är stärkta av att frontmannen LG Petrov vunnit rättstvisten mot sina forna bandmedlemmar och gissningsvis snart kan skippa den där förlängningen av bandnamnet ska jag låta vara osagt. Han och bandet gjorde hursomhelst en insats som var betydligt piggare än allt Entombed tagit sig för på många år. Bandets death metal-­kusiner i Grave gjorde också de en vital spelning. Norrmännen i Aura Noir presenterade sig själva som ”världens ondaste band” och lämnade ingen nåd åt publiken. Variation är inte deras starkaste sida, och det var inte utan en viss känsla av matthet som de lämnade oss med. Farbröderna i Sodom var på gott humör och avslutade death metal-inslaget.

Festivalens största överraskning kom från ett av de mindre banden. Finspångs Facebreaker kämpade mot tunn publik, men med sina korta, melodiösa låtar och ett självklart framträdande vann de definitivt. Sist men inte minst ställde sig Satyricon på scen. Som black metal-band är de unika i det att de lyckats kombinera de bästa elementen från genren med att dra in melodier och storslagna arrangemang. Och när de gick av scen efter den otroligt mäktiga black metal-hymnen ”Mother North” stod det klart att Black Christmas inte kunnat få en bättre avslutning.

Nya festivalen – en succé direkt

Publicerad i NT 2014-12-22, kortversion publicerad i Corren 2014-12-22

LG Petrov, sångare i Entombed A.D., drar i ett mellansnack igång ett skanderande av ”Olof, Olof, Olof” och samtliga i den fullsatta Flygeln stämmer in. Den Olof han och publiken hyllar är Olof Wikström, som är huvudpersonen bakom Norrköpings nya metalfestival – Black Christmas – som hölls i Flygeln och i Värmekyrkan under fredagen och lördagen. Och det finns ingen anledning att inte hylla Olof. Black Christmas kan inte räknas som något annat än en succé. Biljetterna gick åt i snabb takt, de flesta banden gjorde riktigt bra insatser (och en del av dem betydligt mer än så), och de allra flesta ur publiken var nöjda.

Logistiken brukar vara ett ofrånkomligt och otacksamt diskussionsämne under festivaler – fungerar den är det få som tänker på den, och vid motsatsen kommer gnället med samma säkerhet som det går att säga att majoriteten av hårdrockare har en tendens att klä sig i svarta kläder. Black Christmas flöt på utan några större incidenter. Under fredagen gnälldes det en del på att det var långa köer till barerna, men det var just sådana småsaker som kom upp. De stora sakerna som att spelningar kommer igång i tid, att besökarna kommer in på spelningar och liknande – fungerade alldeles utmärkt. Med tanke på att bara en scen användes var det imponerande att se att allt flöt så bra med bara 20–30 minuters paus.

Värmekyrkan med sin marknad ’Black Market’ fungerade bra som avlastning för Flygeln med merchandiseförsäljning och skivsignering, och den något underskattade funktionen som viloplats. Sedan var det synd att den stängde så tidigt på kvällen. Behovet av mat och sittplatser blir inte direkt mindre ju senare kvällen blir och ju tröttare hårdrockare blir. Resultatet blev att stolar blev riktigt hårdvaluta och att folk satt på varenda yta de kom över inne på Flygeln.

Om inte biljetterna var slutsålda så bör det åtminstone ha varit nära. Framåt sjutiden på kvällarna var Flygeln välfylld av nöjda besökare inställda på fest och bra, hård musik. På frågan om det ska bli en fortsättning på Black Christmas finns det egentligen bara ett svar. Musikaliskt behöver inte mycket ändras på, även om det vore kul att se något huvudband som ligger lite tidigare i sin karriär än årets lägstanotering på 23 år som Satyricon och Marduk stod för. Arrangemangsmässigt är det bara småsaker att putsa på. Och inte att förglömma – tidpunkten precis innan jul är väl vald för att hålla en festival för en publik som annars är alldeles för marginaliserad under högtiden.

Entombed A.D. utan styrsel

Entombed A.D. – ’Back to the Front’

Entombed/Versity Rights AB

Betyg: 2/5

 

Tung släpighet har alltid varit ett av Entombeds främsta signum. Efter det lilla kaos som splittrat bandet och gett upphov till Entombed A.D., som är vad sångaren LG Petrov går vidare med, kommer nu debutskivan ”Back to the Front”. Med tanke på att det här i grunden egentligen är en ”vanlig” Entombed-skiva så är debutskiva kanske inte ett riktigt rättvisande ord. Och det låter så mycket Entombed som det går. Men det är ytterligare några kliv på den stig som bandet på senare år vandrat, alltså mot att bli ett alltmer trist band.

”Back to the Front” fungerar i små doser. Men på en hel skiva blir det alltför mastigt och det finns ingen styrsel åt något håll. Refrängen i ”Bait and Bleed” är ett bra exempel.

Mina framtidsförhoppningar för Entombed blir tyvärr så standardmässigt tråkiga att de sträcker sig till en klassisk uppsättningsåterförening om några år. Om de nu någonsin kommer att bli sams igen, vill säga.

 

/ Andreas Homanen