Försänkt i mörk 80-talspop

Marilyn Manson – ‘The Pale Emperor’

Hell/Cooking Vinyl

Betyg: 3/5

Publicerad i Corren 2015-01-21

 

Att Marilyn Manson hämtat titeln på sin nionde skiva från en romersk kejsare, påminner om den tid när han släppte storslagna temaskivor om Kennedymorden, utomjordiska rockstjärnor och Antikrist. Men det visar sig vara falska förhoppningar. Istället är ”The Pale Emperor” en till skiva i raden av alster försänkta i mörk 80-talspop. Stämningen ekar av Joy Division, även om den mest framträdande beståndsdelen är Marilyn Mansons patenterade trummor. Och så klart sången. Marilyn Manson har låtit trött i relativt många år nu, men i låtar som ”Deep Six” börjar han hitta tillbaka till någon sorts vitalitet.

 

/ Andreas Homanen

Carl Barat and the Jackals – ‘Let it Reign’

Carl Barat and the Jackals – ‘Let it Reign’

Carl Barat/Cooking Vinyl Ltd

Betyg: 4/5

 

Timing är allt. Heter det ibland. Carl Barat and the Jackals ”Let it Reign” hade kunnat låta precis hur som helst. Det enda jag ändå tänker på är det (förhoppningsvis) kommande materialet med Libertines. Men anstränger man sig lite och ser bortom Carl Barats framtid, så är ”Let it Reign” en riktigt bra skiva. Han må sakna Pete Dohertys larger-than-life-kvalitéer, men han har fortfarande en osviklig känsla för melodier. Och fyra låtar direkt in till månadens spellista efter första genomlyssningen får ses som ett bra betyg.

 

/ Andreas Homanen

Marilyn Manson – ’Third day of a seven day binge’

Marilyn Manson – ’Third day of a seven day binge’

Hell/Cooking Vinyl

Betyg: 4/5

 

Jag har sedan länge förlikat mig med att Marilyn Manson varit i stadigt nedåtgående sedan 1996 någonstans. I tio år var takten så långsam att det fortfarande räckte för att de skulle vara ett av världens kanske tre bästa band. Men från och med ”Eat me, Drink me” blev de bara bra, om än med ett fåtal svindlande höjder emellanåt; ”The Red Carpet Grave” och ”Devour” bland annat. Och på senare år har jag börjat tro att precis allting varit förlorat.

Men med ”Third Day of a Seven Day Binge” kanske det är så att de funnit sin plats igen. Låten har en perfekt ödesmättad känsla över sig, den som alltid funnits hos Marilyn Manson oavsett om den maskerats med sataniska gitarrer eller Bowie-komplex. Det räcker inte för att lyfta Marilyn Manson till nästan bäst i världen igen, men det är åtminstone bra.

Och att det kommande albumet har titeln ”The Pale Emperor” låter lovande. Äntligen kanske något litet av det forna, storslagna kan komma åter.

 

/ Andreas Homanen