Jonathan Littell – ’De välvilliga’
Brombergs
Betyg: 4/5
Bottenlös fasa. Det är den bakomliggande fonden mot vilken ”De välvilliga” utspelar sig. Fasan springer ur Andra Världskrigets östfront. Den har skildrats otaliga gånger och man behöver inte ta i nämnvärt för att hitta formidabla brunnar av fasa att ösa ur. Jonathan Littell har dock en huvudperson få andra hittat tidigare i Max Aue. Han är en tysk SS-officer som flyttar runt i olika befattningar på östfronten. Han bevittnar och deltar i massakrer på judar. I förlängningen så dras han in mer och mer i det politiska spelet i det tredje riket.
Det som gör Max Aue speciell är hans sinnesstämning. Han är inte ond. Han är inte god. Han är inte ens kallt betraktande. Istället är han saklig och mycket lätt berörd. Utan att bli intetsägande eller psykopatiskt neutral. Ska man känna medlidande? Ska man känna sympati? Ska man känna hat? Det går inte att svara på de frågorna.
”De välvilliga” undgår inte att falla i krigsskildringsfällan med enorma mängder namn. Jonathan Littell hittar dessutom en egen fälla i beskrivningarna av folkgrupperna i Kaukasus. Men det blir så överdrivet att det blir underhållande.
Kriget är dock inte mer än en just en fond. Istället är det en magnifik utforskning av Max Aues person. Hur han är och hur han blev sådan. Det är ett utforskande som ibland är skrämmande, men allt som oftast fascinerande.
900 sidor kan kännas mastigt. Och det är det. Men ”De välvilliga” förtjänar läsning av samtliga. Och de sista 100 är en febrig orgie som är fullständigt lysande, och inte går att lägga ifrån sig.
/ Andreas Homanen
Andreas Homanen 