Hurra Hurra för Hurula

Hurula gav allt på Doom i Linköping.<br /><div class="byline italic">Bild: Andreas Homanen</div>

Hurula, Knifven, Saturday’s Heroes

2015-04-29

Linköping, Doom

Betyg: 5/5

Publicerad i Corren 2015-05-02

 

Hurula äntrar scenen till dånande gitarrer som går över i en fullständigt gåshudsframkallande bra version av ”22”. Det är inte utan att det går att fråga sig vart det ska ta vägen därefter – har han tagit ut sig fullständigt direkt? Men det blir faktiskt bättre redan med andralåten ”Allt ska försvinna”.

Där har Hurula precis varje uns av den aura av livsvikigtighet som solodebuten ”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för” från förra året hade. Det är en aura som höjer förväntningarna på livespelningar som den här oerhört högt.

Ett par låtar in i spelningen dras tempot ned något med ”Skjut mig”, men på det hela är det inte mycket andrum som lämnas för publiken. Hurula och bandet visar en frustande intensitet i allt de gör. Förutom soloskivan blir det också ett par låtar från ”Hurulas tid i Masshysteri, och de passar perfekt in, särskilt ”Dom kan inte höra musiken” och ”Masshysteri del 2”. ”Betongbarn” sitter sedan fullständigt perfekt och lämnar mig utmattad.

Efter 35 minuter går Hurula av scenen till ett nytt gitarrdån och ställer sig bland publiken innan det är dags för extranummer. Det blir ”Stockholm brinner” och ”Sveriges ungdom” och det är en lysande avslutning på en av årets bästa konsertkvällar.

Arrangerande Gaphals passade också på att presenterade två av banden i deras stall – Knifven och Saturday’s Heroes. De förstnämnda kommer med sin debutskiva i dagarna och är ett riktigt pålitligt liveband som bara blir bättre och bättre för varje spelning de gör. Finspångs Satyrday’s Heroes spelar en melodiös punkrock som under rätt förutsättningar kan nå ut relativt stort.

 

Låtlista

1. 22

2. Allt ska försvinna

3. Om jag tänker alls

4. Masshysteri del 2

5. Skjut mig

6. Sluta deppa mig

7. Dom kan inte höra musiken

8. Låt dom hata oss

9. Betongbarn

10. Det är ok om du glömmer mig

Extranummer

11. Stockholm Brinner

Extranummer 2

12. Sveriges ungdom

 

/ Andreas Homanen

Svårt att inte bli glad av Strebers

Strebers

2015-09-26

Linköping, The Crypt

Betyg: 4/5

Publicerad i Corren 2015-09-28

 

Strebers brukar räknas till urfäderna till den glada punkvågen under början av 90-talet.

De har, delvis långt efter att de upphört med verksamheten och efter att delar av bandet ombildats som Dia Psalma, nått en status som ett riktigt klassiskt band, och stora salen på The Crypt var på lördagskvällen fylld av en förväntansfull publik.

Så är också Strebers ute på en återföreningsturné för att fira bandets 35-årsjubileum. Linköping är ett av de sista stoppen, men det märks inget av någon trötthet. I stället är det ett taggat band som går upp på scen till allsång till De Lyckliga Kompisarnas ”Dricka sprit”.

Och de får med sig publiken direkt i inledningen med ”Högervindar” och ”Betongbarn”. Det röjs och sjungs för fullt. Några ur publiken som ställt sig längre bak i lokalen tittar på varandra och inser att de inte kan stå still längre och ger sig in i publikmassan framför scen. Många ser rent överlyckliga ut. Och även om mycket handlar om nostalgi, så gör Strebers en bra insats på scen, och verkar ha minst lika kul som publiken.

Musiken är inte direkt variationsrik, men melodiös så det räcker och blir över. Det är svårt att inte bli glad av den.

Som extranummer kör Strebers bland annat ”Blod svett och tårar” och ”39 steg” som är fruktansvärt bra. Det blir en perfekt avslutning av en riktigt bra punkkväll på The Crypt.

Och skulle Dia Psalma upphöra med sina återföreningsvändor (som ärligt talat börjar att kännas trötta) skulle åtminstone inte jag ha något emot om Strebers förlänger den här turnén ett par år. Ungefär. Och kanske slänger in en skiva när de ändå håller på.

Andreas Homanen

Fulländat, Hurula!

Hurula

2015-07-28

Norrköping, Knäppingsborg

Betyg: 5/5

Publicerad i NT 2015-07-30

 

Så snart som den populärkulturella pendeln svänger över minsta lilla millimeter åt rockhållet så kommer Robert Hurula att bli störst i Sverige. Att han inte redan är där kan inte ha någon annan förklaring än att samhället inte är på samma plats som han är. På sina två skivor med Masshysteri och solodebuten ”Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för” har han formligen sprutat ur sig punkiga poplåtar som dryper av en angelägenhet som går att ta på. Och som platsar i evigheten. Minst.

Nu är inte Hurula på något sätt någon uteslutande en underground-angelägenhet – Knäppingsborgstorget är näst intill så fullt det kan bli. Vid en snabb genomlyssning av Hurulas låtkatalog kan det tyckas föreligga uppenbara risker för att det blir en spelning i rasande tempo utan andhämtningspauser – men det tycks som att han letat upp alla sina tillbakalutade stunder ur karriären och tagit med dem till Norrköping – spelningen är fylld av dynamik.

De lugnare låtarna bygger upp förväntningarna inför Hurulas snabbare och hårdare signaturnummer. Ta bara nästan-balladen ”Om jag tänker alls” som leder in i ”Masshysteri del 2”. En sådan kombination är värdig vilket extranummer som helst på en vanlig konsert. Den sistnämnda är rent överjordiskt drabbande med sitt maniska riff i introt och refrängen. Plus att sången förstärks av basisten Manuela Iwansson som är så tänd att intensiteten blir rent magisk.

Hurulas låtar avhandlar relativt traditionella ämnen som uppbrott, ungdomlig tristess i staden och frustration över samhället. Men sättet han framför dem på är så direkt att det är svårt att inte uppslukas och glömma allting runtomkring. Manuela Iwansson kommer tillbaka på sång i ”Betongbarn” i en version som bara den kräver att Hurula gör ett livealbum nu. Eller ännu hellre igår. Å andra sidan är det svårt att se att det skulle gå att fånga en sådan här upplevelse på annat sätt än att se det själv live.

När konserten börjar närma sig en timme i längd sätts ”Det är ok om du glömmer mig” igång. Den är så intensiv och fulländad att det bara är att stå och njuta. Låten mynnar ut i en smått sinnessvridet ylande kakafoni som är så total att när den övergår i något annars så omotiverat som ett långt gitarrsolo, är det fortfarande helt fascinerande. Hurula lämnar scenen under solot, men kommer tillbaka och avslutar låten och lämnar publiken helt matt.

Så, nu är det bara för den där pendeln att svänga illa kvickt. Det får inte finnas någon kvar som inte vet vem Robert Hurula är.

Andreas Homanen

Hurula – ’Betongbarn’

Hurula – ’Betongbarn’

Universal Music AB

Betyg: 5/5

 

Här har jag gått runt och hoppats att Hurula skulle få lite uppmärksamhet för att hans andlige föregångare Love Antell skulle göra bra ifrån sig i Så Mycket Bättre. Men jag tror att jag lämnar Love-parallellerna här och nu. Hurulas EP ”Betongbarn” är fullständigt fantastisk i hela sitt anslag, i varje ton, varje fras, varje sekund av sprängande känslor.

Vi ses på L’Orient 28/11!

 

/ Andreas Homanen