Ken Follet – ‘Giganternas Fall’
Albert Bonniers Förlag
Betyg: 3/5
Tidigare publicerad på snokalven.wordpress.com 2011-03-27
En bok på knappt 900 sidor som utgör första delen i en trilogi om 1900-talet. Med en mening utesluts en mängd läsare – du behöver inte vara paniskt ointresserad av nutidshistoria, eller av långa böcker för den delen, för att bli avskräckt. ”Giganternas fall” tecknar porträtt över några olika familjers öden. Tack vare de enorma omvälvningar som århundradet bjöd på, erbjuds möjligheter för näst intill allihop att stöta samman. Det spelar ingen roll om det är en maffifamilj i Boston, arbetare i Petrograd eller gruvarbetare i Wales. Denna första del i triologin behandlar det allra tidigaste 1900-tal fram till tidigt 1920-tal, med tyngdpunkten givetvis mot första världskriget.
På det hela är det en bra roman, men den lämnade inget större avtryck. För att kunna ge en rättvis bild måste jag till viss del frånse bokens enormhet. Omfångsrikedom var under mina yngre år nästan en garant för att jag skulle tycka att den var bra. På senare tid har jag lyckats komma över det, exempelvis har jag svårt att se den enorma storheten i Gregory David Roberts ”Shantaram”
(mer än att det är en enormt lång bok med enormt mycket indier i)
och liknande.
Att bedöma ”Giganternas Fall” för mig är som att bevittna episkheten tävla mot ett på ett överlag mediokert innehåll. I mitt fall tror jag att det förstnämnda vinner. Det ÄR en storslagen bok, och det förlåter mycket av eventuella brister i persongalleri,
(huvudpersonerna är alldeles för lika varandra)
ologiska vändningar i historien eller krystat inskrivna historiska personer och händelser.
Jag kommer helt klart att läsa fortsättningen.
Insåg precis att titeln förmodligen inte blev helt rätt. Skit samma.
/ Andreas Homanen
Andreas Homanen 