Dan Brown – ‘Den förlorade symbolen’
Albert Bonniers Förlag
Betyg: 3/5
Tidigare publicerad på snokalven.wordpress.com 2011-03-20
Eller är det så att hans spänningsförmåga inte lämnar utrymme för ens tillstymmelse till vettigt språk?
I denna den tredje boken om symbolexperten Robert Langdon, har Dan Brown lämnat Europa för Washington. Bakgrunden är frimurarnas uråldriga hemligheter, och kopplingar mellan symboler, byggnader, konstverk och annat i staden. Det blir en en sedvanlig kapplöpning mot klockan, med konspirationer och mystiska människor som extra krydda.
”Den förlorade symbolen” är minst lika spännande som ”Da Vinci-koden” och ”Änglar och demoner”, men Dan Brown har tagit sitt taskiga språk och larviga beskrivningar till en ny nivå. Det är nästan så att det verkar som att han gör det på pin tjiv. Det tydligaste exemplet är när han fyra, fem gånger ska påpeka att den svarte mannen var ”elegant klädd”, och dessutom på helt ovidkommande
(eller åtminstone skitkonstiga)
ställen. Och vad är grejen med att ha ett genomont människomonster i varje bok? I det här fallet en enormt muskulöst person helt klädd i tatueringar. Det blir lite väl barnsligt.
Men, det är som sagt spännande. Och på så sätt har nog ändå Dan Brown sin plats. Att läsa hans böcker och bedöma dem blir som att se spänningen tävla mot det taskiga språket. I de två tidigare Robert Langdon-böckerna har jag kapitulerat för spänningen, men här är det fasen frågan. Det blir en svag trea med en bullet-markering
(är det ett vedertaget begrepp verkligen?)
nedåt.
/ Andreas Homanen
Andreas Homanen 