Tidigare publicerad på snokalven.wordpress.com 2011-07-31
Jag har sett mig som oförstörd när det kommer till läsande. Åtminstone sett i relation till mitt musiklyssnande. Där har jag ofta ett ”irriterande” synsätt, och har väldigt svårt för det lättsmälta, det kommersiella, eller helt enkelt det som är för populärt. För läsning är ordet ’oförstörd’ som sagt närmare. Därför har jag aldrig haft något emot att erkänna att mina favoritförfattare är Jan Guillou och Stephen King eller någon liknande manlig kliché.
Under universitetstiden gjorde jag dock en svår svängning mot pretto-hållet, och läste 3xDostojevskij, Krig och fred, en fullständigt obegriplig ”forskningsbok” av en väldigt alternativ person med franskt namn, Michel Houellebecq, Chuck Palahniuk och ett par nobelpristagare. Numera har jag återhämtat mig,
(en ny Guillou ger därför återigen upphov till stor lycka)
men den svåra perioden satte sina spår. Medan jag tidigare aldrig tvekade inför en deckare, tänker jag mig nu rejält för innan jag köper eller läser dylikt. För att inte tala om den motvilja jag känner mot vissa författare. Camilla Läckberg har jag exempelvis svårt att ens föreställa sig vad som skulle kunna få mig att ta i. Eller inte – om någon betalade mig för att recensera skulle jag förmodligen falla till föga. Så, i verkligheten är jag nog inte så motvillig. Eller så är jag det eftersom det är skillnad på nytto- och nöjesläsning. Och någon nyttoläsning är jag definitivt inte i närheten av. Eller så ska jag sluta snurra in mig i resonemang som verkligen inte leder någon vart. Och vara tyst istället. Käften.
/ Andreas Homanen
Andreas Homanen 