Bråvalla 2014

Lana Del Rey
Lana Del Rey

Då var Bråvalla 2014 över. Torsdagen inleddes med betal- och köstrul. Som dock avhjälptes efter några timmar. Och det fanns ju faktiskt matställen där det gick att betala. Uppståndelsen blev nog betydligt större av att Iron Maiden dragit dit den enda samhällsgrupp som är sämre än sexåringar på att hantera motgångar – gubbar i 45-årsåldern. När strulet var avhjälpt fungerade allting bättre än på någon festival jag besökt tidigare.

Efter Macke Kruna drog hårdrocken igång med Bring Me the Horizon. Jag var på plats en kvart innan konsertstart och förväntan hos 20-åringarna i linne som tog sig framåt i publikmassan gick att ta på. Att de förväntade sig våld är ju en annan sak. Tyvärr var inte bandet sedan så förkrossande bra som senast jag såg dem, och min fyra var nog i överkant. Dropkick Murphys gjorde sitt som festivalens mest festivaliga band i solen. Anthrax var måttligt spännande.

Solnedgången kom löjligt lägligt lagom till Lana Del Reys spelning, och la hela Luna-scenen i ett avmätt filter. Sedan kommer Lana ut, tuggandes tuggummi och med en väldigt nonchalant uppsyn. Och är fullständigt förtrollande. Det är fysiskt omöjligt att slita blicken från henne. Flertalet runt om mig bröt ihop lite lätt, bara av att titta på henne. Det var faktiskt skönt att inte recensera det hela.

Att sedan gå över och se Iron Maiden var lite lätt surrealistiskt. Men de gjorde en betydligt bättre insats än på Friends 2013. M.I.A lades sedan till listan på festivalakter som jag skippat på grund av för sen starttid. Egentligen var det inte så sent, men solen mattade av kroppskrafterna rejält.

När vi tog oss in till festivalområdet på fredagen, såg det ut som att mörkret från Mordor var på väg in. Och mycket riktigt. Fågelsvärmar och en lättare sandstorm föregick åskovädret. Själv märkte jag intet av själva blixtnedslaget. Bombus kämpade på så bra att det inte gick att fokusera på så mycket annat.

Raubtier
Raubtier

Likt Iron Maiden hade Raubtier ett betydligt bättre ljud än senast (L’Orient) och gav fredagen en ok dos hårdrock innan popeftermiddagen tog över. Såg Movits! (bra som vanligt) och The Kooks (skittråkiga), innan The Hives körde över allihop. Jag har inte sett dem sedan 2008, vilket säkerligen hjälpte till för att få det att kännas så fräscht som det ändå gjorde. Festivalens näst bästa insats och min första recenserade Bråvalla-femma. Festivalens största jubel kom sedan under Veronika Maggios spelning. Introduktionen av ”Hela huset” skvallrade lite om vad som skulle komma. Jag vågade dock inte tro på att Håkan verkligen skulle dyka upp. Men det gjorde han ju, och folkhavet framför Luna exploderade.

The Hives

Det jag sedan såg av Kings of Leon var inte särskilt spännande. Såg en halvtimme av Mustasch. Det var Mustasch och inget mer eller mindre än så. Panda Da Panda avslutade natten, men där stördes alltför mycket av Placebos ljud. Men så stod jag utanför tältet också.

Lördagen innebar mindre regn. Men längre. Och betydligt mycket mer kyla. Första bandet blev The Bots, som jag hade stora förhoppningar på. De hade det inte lätt med runt 100 personer i publiken och kyla. Blev helt ok under de förutsättningarna. Truckfighters hade det dock än svårare på den största scenen.

Det stora samtalsämnet under lördagen var kylan. Under Graveyards spelning började jag fundera på om jag höll på att få förfrysningsskador. Helt otroligt hade det inte varit. Kvällen innebar en rejäl dos nostalgi under Bad Religion. Gregg Graffins sång var inte helt stabil, men som helhet var nog konserten den roligaste under festivalen. När jag satte mig för att skriva recensionen var huvudet helt mosig och jag ville inte tänka på musik över huvud taget. Men skrivandet gick bra, och det var med visst vemod jag lämnade pressområdet och begav mig inåt stan för dusch och säng.

 

Möjligen hjälps min okritiskhet mot torsdagsstrulet av tidigare festivalupplevelser – har du följt med en festival flera mil ut på Hisingen och blivit utlämnad till att gå längs en motorväg vid två på natten för att arrangörerna beställt ca 100 bussar för lite, eller vadat två kilometer genom lera bara för att komma fram till scenområde där leran är 1,5 decimeter, så blir du lite härdad.

 

/ Andreas Homanen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s