La Fleur Fatale – My Dear Sorrow

La Fleur Fatale

My Dear Sorrow [EP]

2012, Killer Cobra Records

Det går säkert att ha invändningar mot att det här har gjorts tusen gånger tidigare, och enligt många förmodligen bättre också – La Fleur Fatales sextiotalspsykedeliapop har inte varit så nyskapande, och är det inte heller här på EP:n ”My Dear Sorrow”.

Men om vi för en stund bortser från att den här musikstilen har funnits i cirka 45 år och färdats mer än 800 mil från sitt ursprung innan den nått Linköping, så har La Fleur Fatale åstadkommit något riktigt bra. Och att något gjorts förut är den sämsta anledningen som finns för att något inte ska vara värt att ta till sig och uppskatta – allting är ändå en variant på något annat som gjorts av någon annan. Men alla är olika och har olika förutsättningar och bakgrunder, som på något medvetet eller omedvetet sätt influerar det som skapas. Och La Fleur Fatale och Östgötaslätten har uppenbarligen rätt förutsättningar.

”My Dear Sorrow” inleds av den lätt österländskt doftande ”Ecstacy Intertwined”, som är stabil men kanske inte helt spännande. Snygga handklapp följer genom hela låten.

EPn går vidare med den smått vemodiga ”Beautiful Rats”, vars ödesmättade melodi sveper sig runt ett mjukt och svepande stråk- och trumkomp. ”My Dear Sorrow” blir aldrig renare och snyggare än här.

Tredjespåret ”Multicolored Stone” är en vanlig poplåt hel t enkelt. En bra melodi över ett enkelt och ett malande trumkomp, som ger lite ”Waiting for my man”-känsla.

Avslutningen med ”Kissed by the rain” är helt klart EPns främsta stund. Vemodet från ”Beautiful Rats” är tillbaka, och toppas med en melodi som är i riktig toppklass. Texten ger det dessutom en viss extra svärta som står i kontrast med all sol och lättsamhet i musiken.

Om man ska leta invändningar är det längden på låtarna. Knappa tre minuter är på tok på för kort i alla fyra fallen på den här EPn. Åtminstone några utsvävningar hade varit att önska. Men då är det kanske jag själv som faller i fällan med att låsa mig vid vad som tidigare gjorts i musikstilen, och förutsätta vissa inslag (exempelvis femminuters gitarrsolon och utflippade, svårmotiverade andra instrumentala partier). Och dessutom går det ju att se det hela som en introduktion till La Fleur Fatales universum. En introduktion som dessutom får en logisk utvidgning senare i år i och med den Kalifornieninspelade dokumentären ”The Second Wave”.

Och en kortare längd medför också att det blir lättare att ta till sig ”My Dear Sorrow”. Och det tycker jag absolut att det är värt att göra – La Fleur Fatale har gjort ett riktigt bra försommarsoundtrack.

Lyssna här

/ Andreas Homanen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s