Mustasch övertygade

Mustasch

2012-04-21

Norrköping, Flygeln

Publicerad i NT 2012-04-23

 

I en tid när det gått inflation i att band ska spela sin mest klassiska skiva i sin helhet, är det befriande med Mustasch grepp på det hela – de spelar hela sin senaste, och o-klassiska, skiva Sounds like hell, looks like heaven när de intar Flygeln på lördagskvällen. Att lägga för mycket krut på det senaste släppet kan annars lätt framkalla beskyllningar för divalater, men varför inte när materialet är så pass bra och fungerar väl ihop med tidigare alster?

Mustasch frontman Ralf Gyllenhammar har en viss tendens att bli väl göteborgskt påfrestande i sitt mellansnack och publikfrieri. Men han och bandet är övertygande – man tror verkligen att de knappt kunde vara lyckligare och mer hemma än på den välfyllda Flygeln. Och vi besparas faktiskt de värsta Freddie Mercury-manéren. Däremot blir det väldigt mycket alkoholrelaterade uppmaningar. Och kopplingen till festandet är förmodligen omöjlig att komma runt när det gäller Mustasch.

Jag slås fortfarande av den brutalt enkla och tunga Bring me everyone. Även i kväll står den ut som en verklig höjdpunkt. Över huvud taget är det slående hur enkelt Mustasch är musikaliskt sett. Lite fler och djupare utflykter i den halvpsykedelia som de snuddade vid i 6:36 skulle inte sitta fel. Men då hade de förmodligen inte varit Mustasch.

Under den senare delen av spelningen blir det uppenbart att Mustasch hunnit samla ihop till en försvarlig mängd hits. Black City, Down in Black och Double Nature är ruskigt effektiva. De hinner dessutom med att slänga in en 70-talsrelik i form av ett trumsolo under den förstnämnda.

Som avslutning bjuds vi på vad som troligen är ett av årets mer bisarra inslag – en Ralf Gyllenhammar skrålandes med i Whitney Houstons I Will Always Love You inför de mest trogna fansen som står kvar efter sista ackordet.

/ Andreas Andersson