Dead Soul – ‘In the Darkness’ – låt för låt
”Hounds of Hell” inleder ”In the Darkness” pumpande. Mer eller mindre. Sångaren Anders Landelius effektvrängda röst tar över och låten smyckas av en gitarrslinga så vacker och enkel att den förmodligen redan gjorts i ett antal versioner. Den är inte mindre fantastisk för det. Refrängen präglas av ett crescendo där Landelius röst näst intill krackelerar och visar på en svärta som formats av hans blues-alter ego, Slidin’ Slim.
”Burn Forever” tar vid. Vid en första anblick är det här ren och skär uppvisning av Anders Landelius. Verserna är egentliga relativt ordinära, men i refrängen fullkomligt ylar han fram ”I’m gonna burn forever, burn in hell”. Låten är dock framförallt Niels Nielsen i sin allra renaste essens. Musiken skruvar sig fram och skevar på de mest oväntade sätt. Med mindre gitarrer hade ”Burn Forever” passat lika bra på Niels Nielsens egen skiva ”Atvid”, som släpptes i våras.
”They Will Pay” var det första egentliga avtrycket Dead Soul gjorde. Den förtjänade sin plats i en trailerför CSI New York. Således har den sin egen plats och historia innan den cementerar inledningen av ”In the Darkness”. Låten är ganska enkel i sin uppbyggnad, men har många element som tillsammans producerar något som låter mer modernt än det mesta av idag.
”Do Your Job” är skivans mest ilskna stund lyriskt sett. Anders Landelius gör upp med element som misshagar honom. Ilskan växer undan för undan och ylandet överträffar till och med ”Burn Forever”.
”The Patient” inleds lugnare än tidigare spår. Sången är återigen effektfärgad, men förmedlar en ärlig känsla av ensamhet och desperation – två känslor som är väldigt effektiva att använda sig av.
”Dead House” drar upp tempot markant. I många hänseenden är det här ”In the Darkness” hårdaste stund. Och det är den mest gitarrtunga, med en slinga som skjuter verserna framåt. Anders Landelius pressar sig till det yttersta för att hänga med. Och han lyckas.
”Kill the Past” utmärks av banjon. Använder du det instrumentet blir det lätt så. Men banjon är egentligen bara en krydda här. ”Kill the Past” är framförallt en tungt svepande sånginsats från Anders Landelius. Tempot är rejält neddraget och dras ned till det yttersta i avslutningen.
”Find That Man” inleds av ylande synthar. Därpå följer vad som på många sätt är Dead Soul i sin renaste form. Verserna kastas mellan det elektroniskt industriella och förvrängt riffande, medan refrängen präglas av Anders Landelius stämma och avslutas riktigt tungt.
”Lost My Will” drar återigen ner tempot. Den är ödesmättad på det vackraste av sätt: ”Lost my will, lost it along the way, now I’ve reached the end, all I can do is pray”. Till detta kommer ett syntharbete som är riktigt vackert. Låten har verkligen en förebådande känsla inför avslutningen av ”In the Darkness”.
”God where are you now” byggs upp av pukor. Mer än så behövs inte. De finns hela tiden i bakgrunden av låten och hela tiden stöttar upp. Under de få stunder de inte finns med ersätts de av vackra stråkar. Absolut ingen har lyckats med pukanvändningen lika bra och totalt sedan Black Sabbath på 1971 års ”Children of the Grave”. Raden ”too tired to fight” blir avslutningen inför skivans sista spår.
”Asylym” kan nog inte låta på något annat sätt. Anders Landelius låter uppgiven och musiken är så kompakt dyster att det inte går att göra annat än mer eller mindre försätta sig i ett stadie av sorg. Men det är en vacker sorg. Och klarar musik att göra detta har den nått långt. Refrängens ”This is the lowest point, and there’s no return” kristalliserar allt detta. Och denna lowest point är i själva verket en av de allra högsta punkterna någon nått i svenskt musikliv i år.
/ Andreas Homanen
Lyssnar här
Andreas Homanen 