Är det något som är ointressant utöver det normala är det så kallase supergrupper. Om de inte består av rena föredettingar så är det alltför ofta musiker som utanför sina ordinarie sammanhang inte alls klarar av att varken komponera eller prestera på samma nivå.
Casablanca tycktes vid första anblick 2010 vara precis ett sådant band. Skivan ”Apocalyptic Youth” som följde därpå lyckades inte heller den lyfta dem.
Men Casablanca är tillbaka – ofta följer snabb upplösning på första skivan för supergrupper – nu med ”Riding a black horse”. De låter flera klasser råare än tidigare, och presenterar tillräckligt mycket vettigt material att de förtjänar att ses som ett riktigt band istället för sammanfogade delar.
Det mesta drar åt sleaze-hållet. Samma håll som Hardcore Superstar varit främst på det senaste decenniet ungefär. Och även om Casablanca är bra (och emellanåt riktigt bra) så är den främsta känslan när man lyssnat klart: jag undrar vad Jocke Berg sysslar med nu.
/ Andreas Homanen
Andreas Homanen 