Konklusion

James Ellroy – Blood’s a Rover (bok)

SSSS

Så kom jag då äntligen till avslutning på American Underworld; ”Blood’s a Rover”. Efter att ha blivit fullständigt golvad/knäckt/inspirerad av ”the Cold Six Thousand” för ett par år sedan, insåg jag att jag var tvungen att börja om. Så det blev till att läsa LA Noir-serien, Lloyd Hopkins-ditot och ”Mina mörka vrår”. För att nu då ta tag i American Underworld på riktigt.

”American Tabloid” var en befrielse att läsa – den förtvivlan jag kände första gången jag läste ”The Cold Six Thousand” var förståelig. Första boken kom ju först av en anledning. Nästa del flöt på betydligt enklare än förra gången.

Sen då ”Blood’s a Rover”. Den tar vid precis där Cold Six slutar, och vi får följa med på en mardrömsresa genom USA:s historia 68-72. Som tidigare följer vi skeendet ur tre personers synvinkel parallellt; Dwight Holly och Wayne Tedrow Jr., som båda är gamla bekantskaper, samt Donald Crutchfield. I utkanten förekommer diverse aktörer som passerat i tidigare böcker. J. Edgar Hoover inte minst.

Vad som faktiskt händer är egentligen irrelevant – kan du din amerikanska nutidshistoria så har du handlingen. Åtminstone i James Ellroys ögon. Huvudpersonerna bevittnar och skapar denna historia. Och får dras med följderna.

Förutom att namnen på huvudkaraktärerna är annorlunda är det mycket som är sig likt. Det är alltså riktigt stenhårda typer. Som självmedicinerar sig. Som är oerhört våldsamma. Som är intelligenta. Men mest våldsamma. Och som kraschar. Vissa mönster upprepar sig i och med rookien Crutchfield, som gradvis går från att vara just rookie till att bli lika garvad som de äldre. Ward Litell går verkligen att känna igen.

Stilmässigt känns det som att James Ellroy håller igen. De normala meningarna är betydligt fler än i ”The Cold Six Thousand”. På bekostnad av stackato-stilen. Men det är ändå tydligt att det är James Ellroy och ingen dussindeckare.

Och solklart värt att läsa.