Mick Wall – ‘Metallica’ (bok)
SSS
• James Hetfield är skitarg.
• Lars Ulrich är smått galen. Och dansk.
• Kirk Hammet är tillbakadragen.
• Cliff Burton är gud. Om inte större.
• Jason Newsted är ledsen.
Jag har inte läst någon musikbiografi som är lika repetitiv som Mick Walls ”Metallica: terapi, droger och rock ’n’ roll”. Ovanstående fem punkter är i stort sett vad boken går ut på. De upprepas löpande – från bandets bildande under det tidiga 80-talet, via uppgången och det stora skiftet, till dagens mer harmoniska uppsättning. Om det nu var Mick Walls mening, så har han ju definitivt lyckats. Men något tjatigt blir det. Särskilt när det ska spekuleras i vad Cliff Burtons eventuella fortlevnad hade betytt för allt (!)som skett sedan han gick bort.
Innehållsmässigt finns inget att klaga på. Bandets historia gås grundligt igenom. Skivorna diskuteras ingående. Privatlivet är något i skymundan. Sett till de tre huvudingredienserna i musikbiografier hamnar ”Metallica: terapi, droger och rock ’n’ roll” högt på musikskalan, relativt lågt på drogskalan och väldigt låg på sexskalan.
Språk och stil är helt ok. Inga utsvävningar eller konstiga upplägg. Varken bra eller dåligt.
/ Andreas Homanen
Andreas Homanen 