Stilistisk övning som fungerar

montecore

Jonas Hassen Khemeri – Montecore: en unik tiger (bok)

SSS

Uppföljaren till den uppmärksammade debuten ”Ett öga rött”, blev näst intill lika omskriven den. Eller blev den det? Tveksam till hur mycket koll jag hade där. Men jag bemödar mig ändå – det kan ju ha en poäng med en senare, förhoppningsvis något nyktrare bedömning.

Det. Tar. Emot.

(Något utslitet begrepp det där. Punkter.)

Men samtidigt känns det lite för lätt att anmärka på det. Men språket är faktiskt ganska påfrestande.

Tills du gradvis kommer in i språket. Då flyter det på och Jonas Hassen Khemeri skapar ett eget språkligt univers, som trots allt är ganska behagligt att befinna sig i.

Och det gör hela skillnaden. Skalar man bort det språkliga, så återstår en relativt traditionell uppväxthistoria,

(historian, ej uppväxten)

om än i brev/mailformat. Vi följer Jonas Hassen Khemeris uppväxt i en Stockholmsförort, parallellt med hans pappas historia – allt berättat via brev från Jonas far till sin vän, och från vännen till Jonas själv.

Men det bestående intrycket är ändå språket, vilket för min del får ”Montecore” att kännas som en stilistisk övning. Dock, en klart intressant sådan. I vanliga fall mår jag riktigt illa av sådant, så utifrån den synvinkeln är nog en trea ett betyg i underkant.

/ Andreas Homanen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s